sätt, hvarpå det af denna nation bedrifves. Man träffar här rika chinesiska handlande och bankirer, medan handtverkerierna och detaljhandeln nästan uteslutande bedrifvas af de mindre förmögna, och slutligen den stora massan förtjenar sitt bröd som dagsverkare i staden eller på landet, ty äfven åkerbrukets arbeten sköter Chinesen bra. Kockar och tjenstfolk i allmänhet, krogvärdar och spelhusbankörer, trashandlare och tjufgömmare tillhöra alla denna folkras. De fleste individer äro från provinsen Foh-Kien, och hitkomma med junker eller europeiska fartyg. Amoy är skeppningsorten, och de, som ej kunna på förhand betala sin resa, få af de vanligen i Sinkapoor bosatta chinesiske redarne eller befraktarne kredit på det sätt, att de efter framkomsten arbeta för dessas räkning och efter deras anvisning till dess afgiften är betald. De äro alltid för resan försedde med egen proviant, och den vanliga afgiften är, enligt herr Liljevalch, tio till tolf piaster för hvarje. Det är klart att större delen af dessa utvandrare tillhör sämsta klasserna af det himmelska rikets innevånare, och frie från det yttre tvång, hvaraf de i sitt hemland hållas i styr, af naturen egenkäre och då de anse sig starkast öfvermodige, samt utan alla band af heder och moral, bilda de en ganska farlig befolkning, som mera än en gång gifvit styrelsen anledning till bekymmer. De fleste eller alla tillhöra något hemligt sällskap, och oenigheten mellan dessa bidrager väsendtligt till omöjligheten af ordnings vidmagthållande. Enligt hvad vi tyckt oss finna under samtal med på stället boende personer, skall bland massan af i Sinkapoor sig uppehållande — man kan knappast säga boende — Chineser få individer finnas, hvilka ej äro i stånd till hvarje brott, till den kallblodigaste grymhet som det gemenaste bedrägeri, om blott deraf hemtade fördelar motväga faran för upptäckt och fruktan för straff. De filantropiska lärorna torde således här ej finna någon tillämpning. För gröfre förbrytelser användas den engelska lagens straffbestämmelser, och deportation sker till tvångsarbets-inrättningar på Indiska Halfön. Detta straff anses af Chinesen för värre än döden, och ofta skall den dertill dömde såsom en nåd utbedja sig repet, hvilken begäran dock aldrig bifalles. Vårt här ofvan fällda omdöme vilja vi ingalunda utsträcka till hela Chinas talrika befolkning, och måste för öfrigt erkänna att det ej hvilar på rätt säker grund; men ehuru ursprungligen stödt på den subjektiva vedervilja, vi erkänna oss hafva för hela sällskapet, har det dock blifvit i hufvudsaken bekräftadt genom yttranden af personer, hvilka vi anse ega god kännedom om dessa förhållanden eller åtminstone varit i tillfälle att erhålla sådan. Egennyttan, den omedelbara vinsten är för Chinesen den enda sporren till handling, och för den vika alla konsiderationer, om sådana ens kunna sägas finnas till