TILLÄGG. Del. pag. I. 250. Det är otvifvelaktigt att Tahiti i början af 1600-talet varit sedt af Spanioren Quiros, som kallade ön Sagittaria. II. 16. Skillnaden i Inuis longitud enligt Duperreys och vår bestämning härrör hufvudsakligen af olika antaganden för longituden af P:t Venus på Tahiti. Om denna antages till W. 149°. 29' och ett par smärre korrektioner i räkningen intagas, blir Inuis longitud: för södra udden W. 169° 52' 0". » vestra » 169° 53' 48. » 59. Dumont d'Urville hade på sin andra resa (1837—40) ordres att undersöka S:t Augustin, men omständigheterna hindrade honom derifrån, hvarom han nämner i ett tal till fartygens officerare vid expeditionens slut (Voy. au Pole Sud. X.) » 132. Sedan detta skrefs, har förf. i Prichards Natural History of Man (Franska öfversättningen II, 171—2) funnit följande yttrande: ”Vid betraktande af den Syd-Amerikanska raserna tillhörande befolkningen, röner man en viss förnöjelse att i denna hälft af Nya Kontinenten ej finna ett upprepande af den nedslående tafla, som den andra erbjuder. Vi lemna här en tabell, hvari, med all den noggrannhet omständigheterna medgifva, antalet kristna individer af hvarje ras finnes uppgifvet, och summan är ännu, såsom man kan se, ganska ansenlig. (1,590,900 kristna och 94,197 hedningar). Ehuru detta factum ej ursäktar de vid eröfringen begångna grymheterna, — hvilka vi hoppas böra tillskrifvas krigsfolket och ej religionens tjenare — har det utan tvifvel någonting mycket hedrande för romersk-katholska kyrkan, och ställdt bredvid de facta, Norra Amerika visar oss, kastar det en bra mörk skugga på protestantismens historia.” *