Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Frankrikes strid mot de habsburgska monarkiernas
öfver-magt, en strid, som visserligen hade sin stora vigt för
friheten i Europa. Den stora rörelse, som väcktes af Luthers
reformation, berörde äfven Frankrike ganska mägtigt, väl
blef denna rörelse inom Frankrike i det bela undertryckt,
men i politiskt afseende var det en sak af mycket stor vigt
att Frankrike, ehuru en magt med katholsk religion, dock
åter igen blef, såsom detta land i begynnelsen hade varit,
en banerförare för motståndet mot de habsburgska
monarkierna i Spanien och Österrike, som voro katholicismens
stormagter. Så länge detta motstånd var för Europas
säkerhet och särskildt det protestantiska Europas behöfligt,
följer man Frankrikes magtutveckling i Europa med verkligt
bifall. Men andra tider skulle komma då Frankrike skulle
visa sig behäftadt med ett fult lyte att vilja spela ’öfversittare
och lierre öfver andra folie. Tanken vänder sig till Ludvig
XIV:s tidehvarf och till republikens samt Napoleon I:s ej
utan en sidoblick på Napoleon IILs, hvilken ingalunda går
fri för misstankar af sådan art. Man kan icke gerna
betrakta Ludvig XIV annorlunda än såsom inkräktaren, mot
hvilken Europa behöfde försvara sin frihet. Hans begär
efter att beherska Spaniens bela monarki och hans s. k.
reunioner, då ban tog med ingen skilnad mellan rätt och
orätt städer och landskap från Tyskland och lade dem till
Frankrike, allt detta kan ej annorlunda anses än såsom
streck af ett groft våld, besmyckadt med en illistig
advo-katur. Frankrikes nederlag under spanska successionskriget
var Försynens dom öfver våldsverkaren. — Men visserligen
utgick öfver Europa på samma gång den mycket värderika
kulturutveckling, som har brukat benämnas »siecle de Louis XIV»*
Sak samma under revolutionen och det första
kejsardömet. Fräckare förakt för nationernas rätt, en mera
omättlig rofgirighet, en mera förtryckande hersklystnad och en
plumpare högfärd än hos de fleste bland Frankrikes
härförare och republikens tjenare och kejsarens, såsom ock hos
den store herskaren sjelf, har väl Europa aldrig sett. Den
strid, som uppflammade ur det brinnande Moskwas lågor
och slutade på slagfältet vid Waterloo (1815) var ett
verkligt befrielsens verk för Europa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
