Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Men denna stora monarki bestod af olikartade delar och
egde ej långt bestånd odelad. Carl d. store dog år S14
ocli knappt trettio år hunno efter hans död förflyta förr än
den slutliga delningen gjordes genom fördraget i Verdun
(843). Från den tiden kan sägas att tyska riket begynner
sin historia såsom ett särskildt land.
Och detta rike ingick under det följande seklet i en ny
och mycket betydelsefull utveckling då hon. Otto I
förvärfvade romerska Jcejsarvärdigheten (962), hvilken efter
fördraget i Verdun icke hade hört till Tyska riket. Men från
denna tid (962) var denna värdighet ständigt förenad med
den tyska konungathronen. Dermed följde anspråket att
kejsaren skulle vara ett slags öfverhufvud för bela det
kristna Europa.
Detta tyska rike eller, såsom det kallades, »det heliga
romerska riket af tyska nationen» (sacrum imperium
romanum nationis Germaniæ) utvidgades tid efter annan öfver
landsdelar, som ej från början hade hört dit, så att detta
rike kom att omfatta icke blott det nuvarande Tyskland,
men väl äfven något mera. Dit hörde landsdelar, som nu
mera höra till Frankrike, och likaså öfver hufvud det
nuvarande Schweitz samt största delen af Nederländerna, för att
icke tala om mera obestämda anspråk på suveränetet
öfver furstar och länder, hvilka i verkligheten voro
oberoende. Det vigtigaste anspråket var det, som gälde Italien.
Tyske kejsaren härledde från Carl d. stores ocli Otto I:s tid
ett anspråk att vara Italiens suveräne monark och
Tysklands historia under medeltiden handlar till en stor del om
bemödanden att göra denna magt gällande, hvilket aldrig
fullständigt eller för någon längre tid lyckades. Men
Tysklands erkända öfverhufvud var och förblef kejsaren. I denna
sin egenskap blef han ej blott tyska folkets monark, men
äfven de slaviska folkens, som bodde inom Tyskland. Ty
sädana funnos. Den slaviska folkstammen, som eljest
egentligen tillhör det östra Europa, Ryssland, Polen, de
nuvarande turkiska och ungerska länderna, var under medeltiden
ganska långt utbredd inom Tyskland, såsom ock ännu i dag
den tyska nationen icke är oblandad i sitt land fastän det
germanisk-tyska folkelementet är, såsom det ock alltid har
varit, mycket öfvervägande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
