Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
och Tunis äro i sjelfva verket egna stater och blott de
europeiska raagternas beskydd var Turkiets räddning att ej varda
af den uproriska provinsen Egypten underkufvadt (1832 och
1839). Så kunde väl och det s. k. Krimkriget på
1850-ta-let hafva tagit en annan utgång om Turkiet hade blifvit
lemnadt allena mot Ryssland.
Det är märkvärdigt att se huru Europas magter arbetat
på ena sidan att bevara det turkiska rikets tillvaro och på
den andra att genom sitt inflytande bereda Turkiets kristne
undersåtar förbättrade vilkor, en ökad frihet, hvilken åter
måste bereda den turkiska magtens uplösning.
Men här framställer sig dock en stor skilnad mellan de
europeiska ländernas befrielse ocli Egyptens upror. I Moldau,
Wallachiet och Serbien var arbetet som skulle göras, att
lyfta träldomsoket från de förtrycktes hjessa, sätta friheten
i våldets ställe och europeisk civilisation i stället för
asiatiskt barbari, kristendomen i stället för mohamedanismen.
De afrikanska lydländernas oberoende ställning, Egyptens
och Tunis, innebär deremot blott ett nthyte af en
barbarfurste mot en annan, för folkens frihet, för civilisation och
religion kan det vara en likgiltig sak antingen Sultanen
sträcker från Constantinopel sin hand öfver dessa länder eller
Beyen i Tunis och Khediven (Paschan) i Egypten håller
despotismens gissel i sin hand.
Härutaf följer att de europeiska lydländernas såsom ock
Greklands frigörelse handlade om nationernas frihet, här var
folk mot folk och folk mot regent, och de kristna folken
mot den mohamedanska Sultanen, kristen kultur mot
moha-medanskt barbari eller half kultur. Men i Tunis och
Egypten är bela saken blott att en Bey och Pascha höll sig för
stor att vara undersåte, här var en despot mot en annan,
allt handlar om personliga, monarkiska, dynastiska
interes-sen. Det är blott en sak i andra hand och oviss, om
folkens verkliga fordel, deras, som bo i de afrikanska
länderna, varder bättre till godo sedd, sedan Beyen och Khediven
blifvit sine egne herrar.
På detta sätt beskaffade blifva dessa förändringar i
Tunis och Egypten endast återkommande exempel af samma
slag, hvaraf orientens historia är upfyld ända så långt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
