Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Nils Wilhelm Almlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mödernet härstammade från Frankrike, enär
hans moders, Maria Lovisa Herbelins
fader var fransman. Nils Almlöf dog i
sonens barndom, men, ehuru i knappa
omständigheter, erhöll Nils Wilhelm en
ganska god uppfostran, gick i Stockholms
s. k. Storskola och studerade sedan vid
mediko-kirurgiska institutet, der han vid
ganska unga år tog sin examen, hvarefter
"han tjenstgjorde som militärläkare, först
vid garnisonssjukhuset i Stockholm, sedan
vid Södermanlands regemente, ledsnade
dock snart på den sysselsättningen och
ingick som extra tjensteman vid
krono-uppbördsverket. Hågen låg likväl åt
teatern, och* redan vid 19 års ålder inskrefs
han vid "Stockholms Theater", den under
öfverste Törners ledning stående enskilda
skådeplats, som uppkommit genom
sammanslåendet af Kungl, operan och Kungl,
dramatiska teatern och snart åter
förvandlades till kungl. scen. Hans naturliga
kallelse för skådebanan underhjelptes af yttre
fördelar, såsom en reslig och vacker
skapnad, välbildade och uttrycksfulla
anletsdrag samt eldig blick, och snart hade
Almlöf ej blott väckt uppmärksamhet,
utan ansågs som en af den Kungl,
teaterns bästa framtidsförhoppningar. Lars
Hjortsberg omfattade honom med mycken
vänskap och ledde hans steg på
konstnärsbanan. Jemnåriga kamrater egnade
honom aktning och tillgifvenhet. . Den
teaterbesökande allmänheten skänkte
honom lifligt sitt bifall. A. uppträdde i
Kotzebues "Korsfararne", i Leopolds "Odén
•eller Åsarnes utvandring" samt ufcförde
Vålnadens roll i "Hamlet", men hans
egentligen första betydande roll var
Lei-cester i Schillers "Maria Stuart", som för
första gången uppfördes på den kungl,
svenska scenen den 2 maj 1821, i en af
teaterdirektören, frih. G. E. Akerhjelm
verkstäld öfversättning, vid hvilken dock en
föregående öfversättning af
hofsekreteraren C. Hedlund rådfrågats. A. gjorde stor
lycka. Han uppträdde strax derefter än
som Karl Knutsson och än som
Engelbrekt i det af frih. och friherrinnan
Åkerhjelm, efter Lings "Engelbrekt Engel-
brektson", författade sorgespelet
"Engelbrekt". I P. A. Granbergs "Svante Sture
och Märta Lejonhufvud", historisk dram
med "stort spektakel", utförde Almlöf
Gustaf Yasas roll, i Gustaf den tredjes och
Kellgrens "Drottning Kristina" spelade
han De la Gardie, men användes för
öfrigt under denna sin första teatertid ej
blott i sorgespelet och det högre dramat,
utan äfven i komedier och små sångspel
och var öfver allt lika omtyckt. När den
d. v. kungl. Dramatiska teatern nedbrann,
den 24 november 1825, vid hvilket
tillfälle A. spelade Allbrands roll i
Kotzebues "Redlighetens seger öfver förtalet",
hade han, ehuru ej äldre än 27 år, redan
spelat sextiosju roller. Denna verksamhet
fullföljdes och utvecklades sedermera
under ett halft århundrade, och otaliga, kan
man säga, äro de roller han utfört, ofta
af den mest olika art. I "Hamlet" har
han, som ofvan nämdes, först spelat
Vålnaden, derefter Horatio, sedan Hamlet,
vidare Claudius och sist Polonius. Ännu
få veckor före sin död utförde han den
sist nämda rollen på ett sätt, som måste
vinna bifall.
Den svenska skådebanan undergick flera
förändringar under N. W. Almlöfs långa
konstnärs tid, men han förstod att följa
med, utan att derför släppa efter något,
af hvad han ansåg oundvikligt förenadt
med skådespelarens uppgift. Denna
uppgift stod för honom så hög, att han aldrig
nedlät sig att för stundens bifall offra
något af den ädla värdighet, som alltid
utmärkte hans konstnärsskap. Då
tidsriktningen fordrade ett annat uttryck för
konsten, än det han lärt sig under sina första
teaterår, spjernade han ej emot, men
förstod att använda det nya på ett sätt, som
var med hans natur öfverensstämmande.
Det mera realistiska framställningssättet
fann icke den gamle, vid koturnen vane
skådespelaren omedgörlig, men denne
böjdes icke efter det nya, utan böjde detta
mera efter sig, och äfven i den lustigaste
komedi förlorade han ej sin värdighet,
utan att derför förfela hvad han för
tillfället skulle uttrycka. Hos N. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
