Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jules Adolphe Aimé Louis - Broman, Robert Gustaf - Brun, Hans Salvesen - Brun, Johannes Finne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ett enkelt, men af varmt ljus uppfyldt
fáltlandskap. Med sina första taflor
framträdde han i början af 1850-talet, men
visade sig i sin fulla kraft först mot
slutet af nämda årtionde. Bland hans många
taflor under senare åren, hvilka ådragit
sig uppmärksamhet vid utställningen 1867
och ännu mera 1878, nämna vi: källan
vid hafvet, tvätterskorna, spinnerskan.
Numera är han bosatt i sin födelsestad
Courrières.
Broman, Robert Gustaf, skådespelare.
Född den 5 sept. 1815 i Nyköping,
der fadern, Erik Gustaf Broman, var
borgare; modern hette Ingrid Råström
(enligt F. A. Dahlgrens "Stockholms
teatrar", ur hvilket arbete en del af
nedanstående data är hemtad). B. ingick vid
teatern 1833, der han först anstäldes vid
"magister" Berggrens sällskap, kom
sedan till Djurgårdsteatern, der han
tjenstgjorde 1835-45, och derefter till C. G.
Hesslers landsortstrupp åren 1845—51,
hvilket sistnämda år han öfvergaf
teatern och öppnade bryggerirörelse i
Tavastehus. Men då detta företag ej hade
önskad framgång, ingick han åter vid
Hesslers trupp 1852. Förestod jemte J.
W. Weselius Södra teatern 1853—54,
hvarefter han tog anställning vid Mindre
teatern, då densamma öfvertogs af
Edv. Stjernström, och der han förblef
till 1857, då han öfvergick till kungl.
teatern.
"Broman var framför allt natursann,"
skrifver en honom genom slägtskap nära
stående minnestecknare kort efter hans
död, "han var realist i ordets bästa
bemärkelse, och det låg på botten af hans
skaplynne ett drag af djup och lifskraftig
humor, som adlade hans ofta kanske nog
realistiska skapelser och gaf dem på detta
sätt konstverkets prägel. Han hade både
förstånd och hjerta och båda pulserade
varmt i allt hvad han framstälde på
scenen." Samme minnestecknare har i detta
fall särskildt erinrat om hans
"Jernbärare" i Blanches skådespel af samma
namn, då han midt i tumultet på krogen
slår sin väldiga näfve i bordet och
utropar: "Ä’ ni svenskar, ni, era kallbräckta
satar!" — en entré, som alltid helsades
med en dånande applåd. — Vidden af
den komiska kraft, af hvilken han var
mäktig, ådagalade han ännu under de
senaste åren af sin lefnad tydligt och
klart i det drastiska sätt, på hvilket han
utförde väfvaren Spoles roll i Shakspeares
"Midsommarnattsdröm", — ett värdigt
motstycke till hans Blasius i "Den ondes
besegrare", i hvilken framställning han
20 år tidigare gjorde så mycken lycka
på Stjernströms teater. Bland de
roller, som B. — utom de förut nämda —
utfört, må anföras: Botvid i "Bröllopet
på Ulfåsa", Northumberland i "Richard
den andre", magister Bruus i "Blommor
i drifbänk", Formichel i "Familjen
Benoiton", majoren i "Majorens döttrar" och
Jemmerling i "Advokaten Knifving". —
Gift den 1 sept. med skådespelerskan vid
Djurgårdsteatern Augusta Wilhelmina
Haglund. Död i Stockholm den 25 sept.
1874 — tre månader förut hade hans
hustru lemnat det jordiska. Han
efterlemnade en dotter, som är gift med
skriftställaren Frans Hedberg.
Brun, Hans Salvesen, norsk
sångare och skådespelare, född i Bergen 1835,
var först sjöman intill året 1855, då han
den 17 sept. debuterade i Bergen som
Groscanon i "Rataplan". Hans vackra
tenor gjorde honom mycket användbar i
sångroller. Ar 1861 engagerades han i
Kristiania, hvarest han erhöll stipendium
till en studieresa, under hvilken han också
sjöng för Wartel i Paris. Senare
uppträdde han i åtskilliga större och mindre
operaroller och tillika ofta med framgång
i talroller.
Brun, Johannes Finne, berömd norsk
skådespelare, född 1832 i Värdalen i Norge,
son af godsegaren kandidat Brun och hans
hustru född Olberg. Modern gifte sig efter
sin förste mans död med konservator
Koren i Bergen, hvarigenom Johannes Brun
vid sju års ålder blef bergensare. Redan
som barn röjde han konstnärstalang i flera
riktningar. Hans anlag för teckning
förskaffade honom vid unga år plats på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
