Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bruno, Hilma Maria Eleonora - Brusewitz, Gustaf Henrik - Bruun, Carl - Bull, Ole Borneman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anstäld vid kungl. teatern. Begåfvad med ett
särdeles behagligt utseende, paradt med
ett älskligt väsen, har den unga
skådespelerskan på några år blifvit en
gunstling hos Stockholmspubliken, i synnerhet
efter hennes återgifvande af Cyprienne i
Sardous komedi "Låtom oss skiljas!".
Bland hennes öfriga mera framstående
roller må nämnas "Preciosa", Esmeralda
i "Ringaren i Notre Dame", Gervaise i
"Fällan" samt — bland dem hon utfört
på den kungl. scenen — Kosina i
"Barberaren i Sevilla" (komedien) och Hon i
"Surrogat". — Gift med skådespelaren
Ernst Bruno, hvilken genom sitt
återgifvande af den narraktige löjtnat Reif von
Reiflingen i det tyska lustspelet "Krig i
fred" visat sig vara en god skådespelare
den komiska genren.
Brusewitz, Gustaf Henrik, historie-,
och genremålare, fornforskare, född 3812
i Göteborg. Vid fyra års ålder förlorade
B. i skarlakansfeber hörselförmågan,
hvilket gjorde honom döfstum. I Stockholm,
der han vistades 1829 —36, genomgick han
akademien för de fria konsterna, vann
der flere belöningar och fick enskild
undervisning af gravören Forssell. År 1839
gjorde han en resa till Rom, der han
antogs till elev vid franska konstakademien
i Villa Medici, men återvände året derpå
till Sverige. År 1842 begaf han sig till
Paris, der han åren 1842—45 hufvudsakligen
arbetade i Léon Cogniets atelier
och Suisses teckningsakademi. Han har
sedan utfört många historiemålningar.
Hans förnämsta altartaflor torde vara
de i Ljunits-Nöbbelöfs och Råda kyrkor
(båda med samma ämne: Kristus ställer
ett barn för apostlarne och talar om den
störste i himmelriket). Bland hans öfriga
arbeten må nämnas: "Göteborgs anläggning",
"Venderna i Kungshäll", "Linné
och hans lärjungar", "Fiskarens
hemkomst". Hans förnämsta sysselsättning
sedan 1850-talet har likvisst varit
arkeologiska och historiska studier rörande
Bohuslän, i sammanhang hvarmed han
afritat landskapets fornlemningar. För
Göteborgs museum, vid hvilket han 1865
blef intendent för den historiska
afdelningen, har han börjat anlägga ett
galleri af taflor med ämnen ur länets
historia, och till detta har han sjelf lemnat
flera större målningar. I samma museum
finnes ock en mängd af honom gjorda
teckningar af fornsaker. Från trycket har
han utgifvit: "Elfsyssel, historiska
minnen" (med 12 pl., 1860-64), "Historiska
anteckningar rörande säteriet Jonsered"
(1876). Vidare finnas smärre afhandlingar
af B. i flera tidskrifter.
Bruun, Carl, dansk skådespelare, son
till skalden Thomas Christopher Bruun,
var först elev vid den dramatiska skolan
i Köpenhamn och debuterade på kungl.
teatern derstädes den 5 april 1807 som
Jocrisse i "Skjälmen og dosmeren".
Genast vid sitt första framträdande väckte
han stort uppseende genom sin rika
komiska talang, sin breda qvickhet och sin
godmodiga älskvärdhet, men från det
ögonblick han uppträdde som sångare,
blef han publikens tillbedde gunstling.
Han var i besittning af en sällsynt
klangfull baryton, som väl icke var starkt
skolad, men som han förstod att begagna
medgett så själfullt föredrag, att han
oemotståndligt hänförde alla. Då han den
25 maj 1814 hade spelat som Dandini i
"Cendrillon", öfvergaf han plötsligen
teatern, der han aldrig hört ett yttrande
af missbelåtenhet. Man sade, att olycklig
kärlek till en skådespelerska var
anledningen till hans försvinnande. Han
bosatte sig i en by i närheten af hufvudstaden,
hängaf sig åt starka drycker och
dog glömd af alla den 12 nov. 1846.
Bull, Ole Borneman, kallad nordens
Paganini, norsk violinvirtuos, född i
Bergen den 5 februari 1810. Redan tidigt
visade han stor kärlek för musik, i
synnerhet violinspel, som han flitigt öfvade,
dock utan all undervisning. Men fadern,
som var en förmögen apotekare, hade
bestämt honom för den teologiska banan
och förbjöd allt musicerande. Då den
i unge Bull det oaktadt smög sig ut i skog
och mark, för att ostörd kunna öfva sig
på sin violin, blef denne honom slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
