Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Conradesen, Harald - Consoni, Niccolo - Coomans, Pierre Olivier Joseph - Coquelin, Benoît Constant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd förträffliga kaméer och gemmer
i konkylier och i ädla stenar.
Consoni, Niccolo, italiensk tecknare
och historiemålare, född 1814, blef
lärjunge till Giovanni Sanguinetti vid
akademien i Perugia och fortsatte sedan sina
studier i Rom under Tommaso Mainardi,
hvarunder han utmärkte sig till den grad,
att han från alla håll erhöll de mest
hedrande uppdrag. Sålunda målade han i
Rom från och med år 1840 i Vatikanens
tredje loggia en serie af fresker ur Nya
testamentet, i palatset Torlonia och i
palatset Corsini (omkring 1845), i taket på
biblioteket Minervas strid med Piëriderna,
senare de s. k. "Rafaels timmar" i
Buckinghampalatset i London, 1861 som egen
komposition korsfästelsen, Kristi himmelsfärd
och kyrkofäderna för prins Alberts
mausoleum i Osborne jemte flera andra
framstående taflor för kyrkor i Ungern
och Kroatien.
Coomans, Pierre Olivier Joseph,
belgisk historie- och genremålare, född
1816; blef lärjunge till de Keyser och
Wappers. Sedan han gjorfc lycka med
sina första taflor: Jerusalems eröfring
genom korsfararne (1841) och Slaget vid
Askalon (1842), gick han med de franska
trupperna till Algier och hemförde
derifrån taflorna: syndafloden, arabiska
stammars utvandring och dansande arabiska
qvinnor. Stor lycka gjorde han 1848 med
sin Attilas nederlag på de catalauniska
fälten genom dess förträffliga komposition
och den kraftfulla koloriten (rådhuset i
Bruxelles). År 1855 målade han slaget
vid Alma, 1856 filistéernas fest till
guden Dagons ära, hvilket, fjerran från all
gammaltestamentlig anda, blott ådagalade
hans mästerskap i drägterna och i de
yppiga kropparnes målning; detta verk
inbragte honom två hedersmedaljer. På
senare tider målar han nästan uteslutande
föremål ur det antika lifvet, i klassisk
anda och med klassiskt behag. Af detta
slag äro: lyckans sista dagar, i Pompeji
(1863), delinqventen, det första steget,
Phryne, Glycera, pompeijansk familjescen, i
romersk skönhet, ringen m. fl.
Coquelin, Benoît Constant, fransk
skådespelare, född i Boulogne sur Mer
den 23 januari 1841. Son till en bagare,
ämnades han för fadrens yrke, men
visade så afgjord fallenhet för teatern, att
han tilläts inskrifva sig vid konservatoriet
i Paris, der han började sina
studier mot slutet af 1859. Hans lärare var
Regnier, den utmärkte skådespelaren
och skicklige professorn i konservatoriets
komediklass, och Coquelin drog med
sin stora naturliga begåfning och sin
otröttliga flit mycken fördel af denna
undervisning samt ansågs som Regniers
bäste lärjunge. Inom ett år efter sitt
inträde vid konservatoriet tog han der
andra priset. I december 1860 uppträdde
han för första gången på Théâtre-Français,
utförde Gros Renés roll i Molières
"Le Dépit amoureux" och väckte mycket
bifall, hvilket vardt ännu större, då han
snart derefter spelade Figaro i
Beaumarchais’ komedi af samma namn. Innan
han ännu fylt 23 år upptogs han bland
"les sociétaires" i Théâtre-Français, och
för hvarje ny roll vann han ny
framgång. De mest olika roller inom det
franska klassiska lustspelets och den nya
komediens samt äfven nutidsdramats
områden hafva med lika god verkan
utförts af Coquelin. Han är oupphinnelig
i det äldre lustspelet, hvars komiska
drängroller aldrig hafva haft en gladare
och sannare framställare, och ehuru han
ofta i olika stycken spelat temligen
liknande roller, har han dock aldrig
upprepat sig sjelf, utan alltid med en
förvånande böjlighet gifvit omvexling åt
sitt spel. I de nyare teaterstyckena har
han skapat roller, som sätta honom i
främsta ledet af alla tiders stora
skådespelare. Så har han i "Gringoire" af
Théodore de Banville visat en rörelse
och en innerligt känslofull stämning,
som väl knapt kunde anas, då man sett
honom i det gamla lustspelets mest
uppsluppna karakterer. Samma år han
skapade sin ypperliga Gringoire, hade han
förut gjort en helt annan roll, Aristide
i "Le Lion amoureux", med samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
