Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fahlcrantz, Axel Magnus - Fahlcrantz, Carl Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt häfte "Humoristiska berättelser"
af Extraordinarien A—r (1851). Efter hans
död utkommo under hans verkliga namn
några utkast i "Nytt Lördagsmagasin"
(1860). F. afled i Stockholm 1854.
Fahlcrantz, Carl Johan,
landskapsmålare, föddes i Stora Tuna (Dalarne)
den 29 nov. 1774. Fadern, då varande
vice pastorn derstädes, sedan
kyrkoherden i Vestmanland Johan F., önskade
uppfostra honom till prest; men en inre
drift förde gossen med oemotståndlig
kraft in på konstnärsbanan. Vid 16 års
ålder begaf sig F. till Stockholm; der
kom han i lära hos dekorationsmålaren
Brusell, som arbetade under Desprez för
stora operan. Senare blef han lärjunge
hos dekoratören och aqvarellisten
Limnell samt besökte samtidigt
konstakademien. Sedan han fått se en tafla af och
några kopparstick efter Claude Lorrain,
lärde han känna sin kallelse.
Hädanefter egnade han uteslutande sina
studier åt landskapet, i början handledd af
landskapsmålaren Belanger. År 1799
utstälde han för första gången vid
akademien, men oljefärgen började han ej på
allvar handtera förrän 1800, då 26 år
gammal. F. återvann snart den
förlorade tiden och blef 1801 akademiens
agréé. Det berättas, att han dessa första
år förtjente sitt uppehälle genom
ritlektioner, och att först Sergel fäste
allmänna uppmärksamheten på den unge
snillrike konstnären. F. blef 1803
ledamot af målare- och
bildhuggareakademien, och sattes tre år senare i tillfälle
att resa till Italien, hvilket af
mellankommande hinder dock ej gick i
verkställighet. År 1807 fick han i stället ett
stipendium för resor in i landet, hvilket
han sedan i många år uppbar och flitigt
gjorde sig till godo. Detta anslag var
en följd af det anseende F. njöt, i
synnerhet sedan han år 1807 utstält ett stort
landskap, "Utsigt af Djurgården". Genom
denna tafla svingade sig F. upp till
Sveriges dittills förnämste landskapsmålare,
och hans föregångare och samtida
stäldes alldeles i skuggan. Det var ej blott
genom dristigheten i sin kolorit, utan i
synnerhet genom sin storartade, om de
gamle mästarne påminnande uppfattning
af naturen, som F. vann dessa första
framgångar. Han var ej heller, strängt
taget, lärjunge af någon samtida; det
var Guaspre Poussin, Claude Lorrain,
Ruysdael och Everdingen, som utgjorde
hans förebilder i sammansättning och
färgval, på samma gång studier af den
nordiska naturen, idkade under
upprepade resor, gåfvo hans framställningar
innehåll och en folklig pregel. Redan
innan de literära brytningarna inträdde
omkring 1810, var F. en erkänd storhet.
Sergel fäller 1812 i bref till Byström de
mest högstämda omdömen om honom,
ställer honom i konstvärde jemnsides
med Thorvaldsen o. s. v.; och
fosforisterna, särskildt Hammarsköld, som nu
började rikta sin uppmärksamhet äfven
på konsten, upprepade, hvad
föregångarne redan förut uttalat. En naturlig
följd häraf blef, att F:s konst erhöll ett
betydligt utvidgadt verksamhetsfält
genom talrika beställningar. År 1812 blef
F. "medhjelpare i akademiens rådslag",
såsom det den tiden hette, erhöll 1815
professors titel och fick 1818 professors
lön å akademiens stat.
Emellertid hade de literära rörelserna
äfven börjat inverka på den svenska
konstens dittills så fredliga utveckling.
Konstakademiens auktoritet rubbades,
då "Sällskapet för konststudium"
bildades, och den af Götiska förbundet år
1818 ordnade konstutställningen förde
söndringen mellan de äldre och yngre
akademikerna till sin höjd. På denna
utställning var F. representerad genom
många arbeten, medan han deremot i
akademien endast visade två stycken.
Under den strid, som med anledning af
dessa utställningar uppstod, behandlades
F. med stor aktning å ömse sidor. F.
blef samma år medlem af Götiska
förbundet, och han ansågs fortfarande
stå närmare den nya skolan än den gamla.
Hans lif framflöt lugnt och lyckligt
under följande årtionden. Många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
