Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hartman, Victor Laurentius - Hartman, Ellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teatersalongen intreserar sig. Det
ligger något intagande i den hurtighet och
frimodighet, förenade med älskvärd
hjertlighet, som utmärka H:s sceniska
framställningar, hvilka också äro fullt
naturtrogna och öfverensstämmande med den
samtida konstens fordringar på sanning
och enkelhet.
Af de omkring 300 olika roller som
H. utfört må, utoih ofvan nämde Carlo
van der Not, ihågkommas: "George i
"HJe-dern och sanningen", Biddersporre i
"Också en förlofning", Leopold i "Familjen
Fourchambault", Carlo i "En brist i
uppfostran", titelrollen i "Ferréol",
titelrollen i "Ambrosius", Armand i
"Volon-tären", Gerald i "Eolands dotter",
Fa-brice i "Sqvallerherrskapet i Pont-Arcy",
Raimond och Nanjac i "Falska juveler",
Karl Will i "Grabows katt", Wilhelm i
"Sanna qvinnor" och, ej att glömma,
titelrollen i "Don Cesar de Bazano" m. fl.,
m. fl. Sommaren 1884 gjorde H. i
sällskap med sin hustru samt Fredrikson,
Olga Björkegren, fru Dorsch-Bosin och
flera andra af-kgl. Dramatiska teaterns
skådespelare en konstresa i Danmark och
Norge och vann mycket bifall i
Köpenhamn jemte flera andra danska städer
samt i Kristiania.
Hartman, Ellen, fru, svensk
skådespelerska, den förres hustru, född Hedlund
den 31 juli 1860; debuterade vid 17 års
ålder, omedelbart sedan hon lemnat
skolan, på Nya teatern, som då innehades
af enkefru Stjernström. Hennes första
roll var Ella i pro ver bet "Mellan barken
och trädet" af Ernst Lundqvist. Den
unga debutanten gjorde mycken lycka
genom sin naiva ungdomsfriskhet, utan
att ännu veta någonting om konstens
fordringar. På några konstvänners
föranstaltande lemnade hon Nya teatern och
debuterade, 1878, å Dramatiska teatern
såsom Ottilia i "Eoderich Bendix’
komedi "Slägtingar", efter hvilken debut
hon anstäldes som elev vid kgl.
teatrarnes elevskola. Efter att under ett år
hafva begagnat undervisningen vid denna
skola, uppflyttades hon på aktrisstat och
erhöll mycket snart rätt många roller af
framstående beskaffenhet, såsom Lisa,i
"Ärlighet varar längst", A.nais i
"Debutanten och hennes far", Fredrika i "En
hustyrann", Lady Teazel i >;Skandalskolan",
Suzanne i "Sällskap der man har tråkigt",
Ellen i "Sprängämnen", Blanche i
"Konungens guddotter", Abigail i "Ett glas
vatten", Berangére i ’"Odette", Gabrielle i
"Upprättelse", Marie i monologen "Vid
vaggan", m. fl. Det dröjde dock kanske ett
par år innan man hos den unga flickan,
oaktadt dessa många roller, som
naturligtvis måste gifva henne öfning, märkte
något annat än den ungdomliga
älskvärdheten och glädtigheten, som lågo i hennes
egen natur; af verklig konst såg man
föga. Hon arbetade dock och utbildade
sig. Efter hennes giftermål, 1881, med
skådespelaren Victor Hartman vardt detta
arbete grundligare, och det visade sig,
att föreningen med den nämde gode
sce-niske konstnären utöfvade ett icke ringa
inflytande på hennes konstnärliga
utveckling. Denna fick ytterligare fart under
en studieresa, som hon i sällskap med
sin man företog till Paris 1882.
Théå-tre-Francais hade en stor och afgjord
inverkan på fru H:s åsigter och
uppfattning af skådespelskonsten. Om det
också efter den tiden är hennes glada och
intagande personlighet- som gör mesta
verkan i hennes uppträdande på scenen,
så måste dock erkännas, att det
konstnärliga sträfvandet och deraf härflytande
goda resultat äfven hafva sin del i
framgången. Såsom Puck i "En
midsommarnattsdröm" har hon visserligen mest
visat rolens skälmska sida, men ej heller
försummat dess ljufva poetiska. I
Gurlis roll i »En räddande engel» har fru
H. skapat icke en teaterfigur, åt hvilken
man kan skänka sitt bifall, utan framstält
en så fullt lefvande person, hvilken intager
genom den sannaste och lifskraftigaste
oskuldsfulla glädtighet, att man helt och
hållet förflyttas in i den rena
verkligheten. Hennes utförande af denna sak
utgjorde också en af de förnämsta
glanspunkterna i de svenska dramatiska konst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
