Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michaeli, Louise Charlotta Helena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovanligare utmärkelse, ehuru af mera enskild I
karakter, kom henne till del 1866, då ett
antal personliga vänner samt beundrare
af hennes talang lät’till henne genom en
deputation, för hvilken friherre Knut
Bonde stod i spetsen, öfverlemna en
dyrbar krans af silfver.
En stämma så intagande och skön som i
Louise Michaelis har icke blifvit mången
konstnärinna beskärd. Någon större
volym egde den icke, men den var likväl
mäktig att tolka höga dramatiska effekter.
Smidigt böjde den sig efter alla
koloraturens nyckfulla anspråk och uppfylde
dem lydigt utan att någonsin förlora sin i
välklang. På detta sätt fingo de största
svårigheter utseendet af en lätt och
behaglig lek, fastän det plastiskt afrundade
i föredraget röjde att det var vida mera
— en allvarligt genomtänkt konst. Och
samma röst då den tolkade den sublima
kyrkosången, huru ädelt lugn och
majestätisk återgaf den icke dessa mäktiga
andaktsrika arior, utan att den serafiska
skärheten som lyfte vår fantasi, likväl
uteslöt den värma, som bevekte vårt
hjerta. I den erotiska sången hänförde
fru M. såsom Agatha, Isabella, o. d. partier
men den religiösa andaktens eller den
innerliga godhetens låga tycktes
likväl vara den, hvarmed hon både lyste
och värmde i rikaste mått; för de mörka
passionerna, hatet, svartsjukan, hämden
hade dock hennes ljusa
konstnärsindividualitet icke fullt samma uttryckskraft
och välde. Desto mera förundransvärdt
var det derför att bevitna den framgång
hvarmed hennes allvarliga sträfvanden
äfven i denna riktning kröntes. I
synnerhet under senare delen af hennes
konstnärsbana, då icke blott Norma, utan
äfven Klytemnestra framträdde på den
sant tragiska koturnen. Ett
anmärkningsvärdt drag af fru M:s
konstnärsskap var hennes svenskhet: oaktadt hon
hade skördat lagrar i främmande land,
blef hon oss dock trogen intill det sista,
och äfven hennes artistskap, hennes sång,
dess tjusning likaväl som dess brister,
hade något nationelt svenskt. Hennes
stämmas rent lyriska välljud hade sin
rätta resonansbotten i ett svenskt hjerta,
detta välljud var i full öfverensstämmelse
med den svenska sångens traditioner.
Den rena intonationen var ett annat
hufvuddrag i hennes sång. Den röjde sig
hos henne redan som barn, hvarom för
öfrigt här ofvan anförts ett exempel.
’’Det riktigt förargade mig’* — brukade
en nyligen hädangången orkesterchef
berätta — ’’att, huru noga jag-ändå
lyssnade vid de representationer, der fru
M. medverkade, jag under hela aftonen
icke ens fick höra en enda oren ton från
henne.’’ Den ihärdighet fru M.
ådagalade i sina studier och den blygsamhet
och anspråklöshet som präglade hela
hennes person, kunde väl tjena* som ett
lysande föredöme för ett yngre slägte.
Den hjertats godhet, som gjorde Louise
Michaeli städse redobogen att med sin
talang bibringa den behöfvande, gjorde
henne ock desto mera känslig för all den
sorgens bitterhet, hvarmed hennes
enskilda lif var så svårt hemsökt. En älskad
make (Charles J. Michaeli, med hvilken
hon var förenad sedan 1860) samt en
liten dotter, hennes enda barn, hade
.döden bortryckt och denna sorg tärde
intill det sista på hennes lifstråd. Äfven
söderns mildare luftstreck förmådde
intet mot den obevekliga lungsot, som med
ständigt ökad hastighet påskyndade sitt
förstörelseverk. Ännu den 12 maj 1873
lät hon höra sin härliga stämma,
nämligen vid Oskar ll:s kröning i Stockholm,
men nödgades på hösten s. å., på grund
| af sitt försämrade helsotillstånd, lemna
fosterlandet och vistades dels i Mentona.
dels på Sicilien, dels vid Genévesjön,
slutligen i Ems. Sommaren 1874
återkom hon till Stockholm, utan hopp att
någonsin vidare kunna uppträda. Om
ock hennes snara slut nu kunde befaras,
blef likväl dess inträffande en sorglig
öfverraskning för alla musikens vänner:
den 23 febr. 1875 befriades den goda,
hårdt pröfvade qvinnan af döden.
Hennes likbegängelse och sorgetåget ut till
| det sista hvilorummet å Nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
