Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Niemann, Albert - Nieper, Ludvig - Nikisch, Arthur - Nilsson, Christina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rienzi, Max, Josef, Masaniello, Eleazar,
Raoul, Robert, Profeten och Faust. Af
dessa anse många hans Tannhäuser stå
främst.
Nieper, Ludvig, tysk historiemålare,
född i Braunschweig den 12 Juli 1826,
egnade sig först åt träsnidarekonsten,
men lemnade denna å sido för måleriet
på akademien i Dresden, der han var
Bendemanns elev. Senare uppehöll han
sig en längre tid i Rom. Hans taflor,
oftast med religiösa ämnen, visa en stor
talang för komposition och träffande
karakteristik, t. ex. aposteln Paulus’ afsked
från Efesus (1864), kartonger till
kyrkfönsterna i Gohlis i Leipzig och den helt
och hållet i femtonde århundradets anda
målade altartaflan för en kyrka i Riga:
Kristus på korset med sidobilderna
Petrus och Paulus. Han sysselsätter sig
också särskildt med porträttmålning. I
stället för den 1871 aflidne Gustaf Jäger
blef han direktör för konstakademien i
Leipzig, till hvars utveckling han
bidragit särskildt genom omvårdnad om
konstindustrien.
Nikisch, Arthur, violinist och
kapellmästare. N. är född i Ungern den 12
Oktober 1855. Vid elfva års ålder inträdde
han såsom elev i konservatoriet i Wien,
der han 1872 erhöll första priset och stora
silfvermedaljen.
Redan såsom elev vid konservatoriet
deltog han jemte medlemmar af
hofoperakapellet i orkestern vid festspelen i
Bayreuth. N. inträdde 1874 såsom förste
violinist vid hofoperan i Wien och
qvarstod såsom sådan i 4 år. 1878 erhöll han
anställning såsom kapellmästare vid
Leipzigs Stadttheater, der han sedan dess vid
många tillfällen gjort sig bemärkt såsom
en framstående orkesterledare.
Nilsson, Christina, verldsherömd
operasångerska, född i Vederslöf, ej som
Vapereau uppgifver den 3 aug. 1843 eller
Bauck den 1 aug. 1844, utan den 20 aug.
1843, yngsta dotter till en fattig torpare
Jonas Nilsson, som 1852 flyttat till den
angränsande Skatelöfs socken och
hemmanet Löfhult, Sibbes gård, lydande under
Husaby gods (tillhörigt grefvarne Hugo
och Malcolm Hamilton).
De resande, som vid midten af
1850-talet färdades stora landsvägen mellan
Vexiö och Kristianstad, kunde vid
grinden nära sistnämda gods varsebli en
liten flicka, som med stor ifver sprang
förbi alla andra små bondklädda barn,
för att öppna grinden och taga emot den
henne tillkastade slanten. Den lilla
smålandsjäntan med de axgula lockarne, de
klara, lifliga, kornblå ögonen, det friska
hurtiga uppträdandet var —Christina
Nilsson.
En dag, vid ett dylikt tillfälle, hade
en pojke vid namn Kalle hunnit
före Christina till grinden och från den
förbifarande droskan erhållit en treskilling.
Då den lilla hunnit fram, började hon
parlamentera med den lycklige
innehafvaren af kopparslanten och bad på det
bevekligaste att få den. "Då jag blir
stor och kommer åkande i en sådan der
grann karet, skall du i stället få en blank
tolfskilling!" Kalle log hånfullt och sa
att flickan var stollig. Men när
Christina Nilsson, rik på guld och lagrar
besökte sin fosterbygd, träffade hon sin
medtäflare, nu en reslig bonddräng, och
påminte honom om deras lilla "affär"
vid grinden, hvarpå Kalle fick sin
utlofvade blanka tolfskilling, hvilken hade ej
så få kamrater i släptåg.
En annan af lilla Christinas
framtidsaningar, som också gått i fullbordan, torde
i sammanhang härmed böra antecknas:
Föräldrarne hade blifvit uppsagda från
Sjöabohl och skulle flytta till Löfhult,
der inspektoren ansåg att deras
krafter bättre skulle kunna användas. Modren
var djupt bedröfvad att nödgas lemna
sin födelsebygd och fälde bittra tårar.
Men Christina — hon var då endast 4 ½
år — äntrade upp i mammas knä,
torkade bort tårarne från hennes kinder och
jollrade om att mor ej skulle vara
ledsen, ty då Christina blef stor, skulle hon
hjelpa de sina tillbaka till Sjöabohl.
Äfven detta slog in. Enligt till
Kinnevads häradsrätt ingifvet och den 1 febr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
