Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stub ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
567
som denne utmärkte konstnär öfvertog
året efter S:s ankomst. Den unge
eleven uppträdde på den scenen första
gången 1845 i "Farbrodern rival" och
började sedan under Torsslows ledning snart
väcka stora förhoppningar hos den
fosterländska konstens vänner. S. satte
icke sin lit uteslutande till de goda
anlagen. Med brinnande kärlek till
konstan, insåg han också, att denna aldrig
upplåter sina helgedomar för någon som
föraktar att genom ihärdig sträfvan göra
sig värdig att der inträda. Denna
sträfvan bar god frukt redan under den unge
konstnärens anställning vid Mindre
teatern. Han uppträdde der med framgång
i ett stort antal roller, bland hvilka man
förnämligast fäste sig vid Anton i
"Brottslingarne eller Rosen på Tistelön",
d’Ar-tagnän i "De tre musketörerne", Brahe i
"En sammansvärjning under
Frihetstiden", hertigen af Maine i "Markisinnan
de Villette», Edgar i "Konung Lear",
m. fl. Det var Edgars roll som i
synnerhet föranledde den unge, men redan
då djupt reflekterande och allvarligt
framåtsträfvande skådespelaren att
företrädesvis egna sig åt det högre dramat,
hvilket sedermera vardt hans lifs stora
uppgift. Om han äfven icke utan
framgång uppträdt i komedien och
salongsstycket, var det dock inom det högre
skådespelet, som han hade sin rätta
verkningskrets. Med sin fina bildning kände
han sig dragen till de stora uppgifterna.
Han började studera Shakspeare, och ju
mera han studerade mästaren, dess mer
fann han, att slumpen aldrig får vara
bestämmande vid ett konstverk, lika
litet hos författaren, som hos den hvilken
skall gifva kroppsligt uttryck åt förfat-1
tårens tankar. Frih. Knut Bonde, kungl,
teaterns styresman, tillbjöd S. att
återvända till den teater, der han gjort sina
första lärospån, och tillbudet mottogs.
Det var i Hamlets roll som S. gjorde
sitt första uppträdande, år 1853, såsom
konstnär pä. den kungl, skådebanan. Han
vann bifall af flertalet. De
invändningar som förnummos från ett och annat
håll tystnade snart inför det odelade
erkännande som skänktes S. så väl af den
stora allmänheten, hvilken denne Hamlet
från första stunden drog med sig, som
af de opartiske kännare hvilka insåga,
att de här hade för sig en betydande
konstnär. Det intryck S. då gjorde
stadfästes sedan allt djupare, och om den
allt mera mognande skådespelaren icke
alltid vann nya segrar för hvarje ny roll,
visade han dock med hvarje sådan
hvilken äkta konstnär han var och huru han
aldrig glömde det höga mål som
sväfvade redan för nybörjaren. Hamlet var
kanske hans förnämsta roll, liksom
konung Lear är Rossis och Elisabetta
Ristoris, och den hvilken S. utförde med
största förkärlek, men ingalunda är det
påståendet berättigadt, att den rollen
skulle vara hans enda skapelse, af
hvilken alla de senare rollerna varit
beroende. S. skapade många andra roller. Om
han ock icke lyckades lika i alla,
nedlade han dock i hvar och en af dem en
karakteristisk individualisering, en ny
yttring af ädelt och flärdfritt
konstnärskap. Den svenska sceniska konstens
häfder skola alltid ihågkomma hans
öar-danapalus, Egmont, titelrollen i Casimir
Delavignes "Ludvig den elfte" och samme
konung i Théodore de Banvilles
"Grin-goire", hans Timon af Athen, Leontes i
"En vintersaga", Caligula i "Fäktaren
från Ravenna", Darnley i "Maria Stuart
i Skotland’7, Örnulf i "Härmännen" och
många flera. En betydande
framställning af annat slag var hans Tartuffe,
liksom, åter på ett annat område, hans
Rochester i "Jane Eyre" och Maxime i
"En fattig ung mans äfventyr". Till stor
sorg för den svenska konsten tvangs S.
af sin svaga helsa att lemna teatern i
sitt femtiondefemte år, då man likväl
hade hoppats, att han ännu länge skulle
ega krafter att fullfölja sin stora
konstnärsuppgift. Frih. E. von Stedingk, som
var kungl, teaterns styresman åren 1861
—66 och aldrig lät något tillfälle gå sig
ur händerna för att främja teaterns
fördel och den sceniska konstens bästa, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
