Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Willman, Per Anders Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utländsk studieresa, hvarunder han
tillbragte mesta tiden i Paris, som då likasom
nu var en vallfartsort för konstens adepter.
Hos Duprez, som lagt sista handen vid
många andra svenska artisters
musikuppfostran äfvensom hos Laget och Delsarte
studerade han förnämligast de sidor af
konsten, i hvilka fransmännen äro starkast
nemligen musikalisk deklamation och
frasering. W. kom dock aldrig att stanna i
Paris mer än två år. En längre
tidsstudievistelse der skulle måhända gifvit
den kraftfulla stämman en finare polityr
an hvad nu blef händelsen. Dock erkände
man enstämmigt att den unge sångaren,
när han efter återkomsten till Stockholm,
våren 3359 uppträdde som Bertram i
"Robert" gjort synnerligen vackra framsteg
genom sin energiska, liffulla skarpt
pointerade framställning af rolen.
W. inträdde nu ånyo, från den 1 juli
1859, som aktör och sångare vid k.
lyriska scenen.
I Aug. Bournonville, hvilken
engagerades som intendent vid operascenen på
hösten 1861, erhöll W. en utmärkt
instruktör, som med konstnärlig smak och aldrig
tröttnande omsorg instuderade med honom
en mängd af hans mest betydande partier.
Intill sommaren 1864 hade W. förmånen
att handledas af Bournonville och de
roluppgifter som han under denna tid lärde
sig utgöra också det afgjordt bästa som
W. producerat.
Dit hör i första rummet den
framställning som gjort W. mest populär, nemligen
Mefistoteles i Gounods "Faust", hvilken
opera första gången upptogs på svensk scen
den 5 juni 1862. Här samlade han så att
säga i en brännpunkt all a strålarne af sin
talang. Här lemnade han en verkligt storartad
skapelse, storartad genom sin breda humor,
den sprudlande satir och den käckt burleska
djefvulskhet, som han vetat att genomsyra
den med. Man har också träffande anmärkt
att det finnes ingenting haltande i hela
hans uppträdande här annat än hans fot,
och de olika skiftningarne af förakt,
humor, trots, cynism, förlustelse, harm,
förskräckelse, hämdbegär, elakhet och
skadeglädje uttryckas lika slående genom sången
som genom åtbörderna, gångens och det
mimiska uttryckets alla vexlande nyanser.
Edvard Brandes skrifver om den danske
sångaren Schram att "det bästa i hans
Mefisto icke var de två sångerna, huru
genialiskt de än blefvo sjungna och huru
vildt han än skrattade. Det var icke
heller den smygande och mäktiga åtbörd,
hvarmed han lade de långa, magra
fingrarne på Fausts skuldra och hvarje gång ånyo
korade honom till byte. Nej, ypperligast
var han i den scen, då mängden förföljer
honom med upplyftade kors; hans
förvridna ansigte och läderlappslika flygt gaf en
bild af medeltidens mörkaste vantro
—djefvulen rädd..." Det sagda torde äfven kunna
tillämpas på Willmans Mefisto, som för
öfrigt har en annan högst beaktansvärd
förtjenst — den att aldrig slå öfver målet
och förfalla till karrikatyr, utan i alla
skiftningar hålla sig inom konstnärlighetens
råmärken.
Den förmåga af dramatisk karakteristik,
som varit W:s egentliga styrka, vållade
också att hans talang togs i anspråk för
snart sagdt alla möjliga genrer: den
klassiska, romantiska och historiska operan,
den italienska serian och den franska opera
comiquen. Det är naturligt att en så
mångsidig verksamhet icke alltid kan lemna
qvalitatift jemngoda frukter, helst
stämman aldrig lyckats befria sig från en
viss kärfhet som i synnerhet gjort de
högre tonerna mindre välljudande. Nyss har
nämts Bertram och Mefisto, två af W:s
lyckligaste skapelser. Den gamle
hugenotten Marcel bör äfven räknas till W:s
förtjenstfullaste tolkningar, om han också,
oaktadt de många karakteristiska detaljerna,
i sin helhet ger rolen med en viss tamhet
som icke egentligen är förenlig med den
fanatiskt trosbrinnande gamle
Lutherskämpen. Den ädelmodige banditen Marco
Spada och närbeslägtande Rebolledo i
"Kronjuvelerna", gamle Kasper i
"Friskytten" och Czaren i "Nordens stjerna", äro
äfven några af W:s bästa uppgifter. I
jemnhöjd med dessa står icke W:s "Don
Juan", der den sträfva stämman icke ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
