Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winterhjelm, Hedvig Charlotta - Viotti, Giovanni Battista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsten. Hon är — såsom en kritiker om I
henne anmärkt — en verklig
konstnärs-ande, en sådan, hvarförutan både
begåfning och arbete icke mycket förmå, en
sådan, som, när hon uppträder, gör sig
gällande under alla tider och
förhållanden. Denna konstnärsande visar sig hos
konstnären deri, att han fullständigt går
upp i sin roll, lefver och känner i den.
Det är också i grunden denna ande, som
skänker stämman dess vexlande uttryck,
rörelserna dess plastik, ansigtet dess
mimik och blicken denna magnetiska kraft,
.som oemotståndligt fängslar hjertan.
Under sitt senaste uppträdande i
Göteborg, 1886, anmärkte kritiken
derstädes, med särskildt fäst afseende på
hennes "Fru Inger till Östråt", det
mästerliga sätt, hvarpå hon förmått till ett
harmoniskt helt sammansluta det bästa
i spelsättet från hennes första sceniska
period och det bästa i den éceniska
smakriktning, som i vår mera realistiska tid
är rådande.
Flere gånger har hon företagit
studieresor till Paris, Köpenhamn, Berlin,
Dresden, Wien och S:t Petersburg.
År 1866 ingick hon äktenskap med
Frithjof Eaa (se detta namn) samt 1875
med norske skriftställaren Kristian
Winterhjelm och är med denne sedan 1883
bosatt i Stockholm.
Viotti, Giovanni Battista, violinist
föddes i Fontanelto da Po (Vercelli) 1753.
Fadren var hofslagare; han blåste något
horn och gaf sonen den första
musikundervisningen. När denne var åtta år fick
han af fadren en liten violin, på hvilken
han så godt som utan undervisning lärde
sig spela. Han ådrog sig biskop
Francesco Rozas i Strambino uppmärksamhet,
denne rekommenderade den unge
begåfvade virtuosen till Alfonso de Pozzo,
furste af Oisterna, i Turin. Denne åtog sig att
sörja för hans musikaliska utbildning och
ga? honom Paganini till lärare. Efter några
år vardt han violinist vid kongl, kapellet
i Turin. År 1780 förefog han en större
konsertresa genom Tyskland och Byssland
jemte Paganini. Denna resa följdes snart
af en annan, till London och Paris.
År 1782 kom han till Paris, der han
vistades under ett år. Han rönte här
likasom i Berlin, Petersburg och London en
hardt när exempellös framgång. Ännu
hade man der icke hört någon så
fulländad violinist.
Plötsligt upphörde han att spela solo
offentligt. Orsaken var följande: en
medelmåttig violinist hade haft en fulltaligt
besökt konsert med lifligt bifall, under
det Viotti vid en påföljande konsert
.endast fick ett fåtaligt auditorium, som var
mycket sparsamt på erkännande. Detta
förtröt V. till den grad, att han instälde
sina offentliga uppträdanden. Emellertid
qvarstannade han i Paris, blef
ackorapag-natör hos drottning Marié Antoinette och
derpå kapellmästare hos hertigen af
Sou-bise. Han egnade sig nu åt åtskilliga
teaterföretag och bygde till och med en
egen teater (Théátre Feydeau). Men
revolutionen ruinerade honom. Han
flyttade till London, der han ännu en gång
lät höra sig som konsertspelare inför ett
entusiastiskt auditorium. Men han
måste fly från nämnda stad, då han
misstänktes för att vara spion åt det franska
revolutionspartiet. Ända till 1795 lefde
han i närheten af Hamburg, återvände
derpå till London, men uppträdde icke
mera som solist; han sysselsatte sig med
en vinaffär och var nästan bortglömd af
.verlden, när han åter 1802 uppenbarade
sig i Paris för att uppsöka sina gamla
vänner. Då han på Cherubinis, Bodes
med fleres uppmaning ånyo lät höra sig
som violinist, framkallade han allmän
förvåning genom. sitt spel, som ingalunda
hade gått tillbaka, utan tvertom hade
utvecklat sig till den grad att det icke
kunde öfverträffas af någon samtida
violinist. Denna gång likasom vid ett
sednare besök, 1814, stannade han helt kort
i Paris, men slog sig ned der på allvar
1819, då han öfvertog ledningen af Stora
operan, som råkat i ett djupt förfall. V.
förmådde dock icke rycka upp den och
han nödgades afgå 1822. Han dog två
år derefter i London på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
