Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zahrtmann, Peder Henrik Kristian - Zapatir, Rosaria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Vermehren och målade under Marstrand
till 1868, då han erhöll afgångsbetyg.
Aret derpå utstälde han sin första
målning "En konfirmationsflicka på
Bornholm", en något mörklagd, men i
kompositionen täck tafla, som tilltalade
genom känslofull uppfattning af
modellen. 1871 utstälde han en scen från
Leo-nore Christines fängelselif, som
förvärfvade honom det Neuhausenska premiet
och väckte icke ringa uppmärksamhet;
•samma premie erhöll han 1873 för
"Sig-brit genomgår tullräkenskaperna med
Kristian den andre" och vann kort derpå
akademiens mindre guldmedalj för
kartongen: "Job och hans vänner", ett
arbete som särskildt slog an genom
hufvudfigurens mäktiga uttryck af sant
patos; 1874 utstäldes det tillika med
hans "Leonore Christine lemnar fängelset".
Städse allt innerligare fördjupade sig
Zahrtmann i den olyckliga
konungadotterns historia och med den högsta grad
af al Ivar sträfvade han att göra sig
förtrolig med hennes personlighet, tills det
lyckades honom träffa en bild af henne,
sQm tiderna icke skola rubba eller ändra,
så stor är den i uppfattningen, så äkta
►och trovärdig i uttryck och form. Den
inspiration för den storslagna
qvinnouppenbarelsen, han hade frammanat till nytt
lif, lade han också senare i dagen; han
har målat en serie taflor af henne i
åtskilliga situationer; en af dem, "Leonore
Christine på Maribo kloster", skänktes
sålunda 1883 af en krets af målare till!
den kungliga tafvelsamlingen tillsammans
med ett annat af Zahrtmanns bästa
arbeten, "Drottning Sophie Amalies död".
Från 1875—78 uppehöll Zahrtmann sig
med stipendium i Italien och hemsände
derifrån en del folklifsbilder. Ingen af
.dessa tilltalade publiken i allmänhet, man
fann figurerna fula och stark klagan
hördes öfver Zahrtmanns brist på
skönhets-sinne, öfver hans i ögonen fallande
förkärlek för fula modeller — något, som
för öfrigt också tidigare hade gjort sig
gällande mot honom. Törhända har nu
’Zahrtmann] verkligen också icke sällan |
I på ett något för utmanande sätt
protesterat mot giltigheten af det gängse
skönhet sbegreppet; för de glatta och förföriska
formerna har han ingen respekt. Men
genom karaktersskildringens djuphet och
kraft och genom den energi, hvarmed han
griper och tolkar situationen står han
utomordentligt högt; i detta hänseende är
han ofta rent af grandios, såsom i sin
"Aspasia", der den namnkunniga
grekinnan som gammal står försjunken i
åskådandet af sin afrättade sons byst. Den
värdefulla kulturbilden "Fra Romas
For-faldstid" (1881) var väl Zahrtmanns fösrta
i koloristiskt hänseende framstående verk;
hittills hade han ofta varit brokig i
färgen med underliga violetta skuggor och
gula dagrar. Vid utställningen 1884 fick
I konstnären för första gången hela
publiken med sig; isynnerhet gjorde hans
"Flickor, som bära kalk" utomordentlig lycka
lika mycket genom sin härliga ljuseffekt,
som genom det öfvermätt af jublande
lifsglädje, som fick sitt uttryck i de tre unga
italienskorna. 1882—84 var Z. i Italien
och Grekland och målade nya
genrestycken af utomordentligt värde. Till hans
sista mest framstående alster hör den
1886 utstälda taflan "Konung Salomo och
drottningen af Saba",} som med fog kan
nämnas icke blott såsom beträffande
färgen den präktigaste af alla danska
figurmålningar, utan äfven som ett ypperligt
prof på konstnärens öfverlägsna komposi»
tionsförmåga och hans i bästa bemärkelse
hänsynslösa originalitet.
Zapatir, Rosaria, spansk sångerska.
Hon var sångelev af Valdemosa, drottning
Isabellas konsertmästare. Hennes röst var
frisk, klangrik och särdeles sympatisk.
Rossini roade sig under de sista åren att
komponera ett och annat för denna
ovanligt intagande stämma. Hennes rykte som
konsertsångerska daterar sig från början
af 1860-talet. Samtidigt uppenbarade hon
en framstående diktaretalang. Hennes
ope-ralibrett "Gli åman ti di Ternel" sattes i
musik af hennes landsman Avelino de
A-guirre, uppförd i Valencia 1865 med en
framgång hvartill libretton i verksam mon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
