Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Medeltiden - Den medeltida odlingens blomstring. Klerkernas litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Sedan Augustinus hade väl inte kristenheten haft
en religiös personlighet av den betydelse som den fick
uti FRANCISCUS AV AsslIsI1. Son av en rik köpman avsade
han sig vid 25 år allt världsligt, drog sig tillbaka till en grotta
bland bergen och levde där för religiösa betraktelser. I sin religiösa
ekstas mottog han så i stigmatiseringen (sårmärken efter korsets
spikar) intyget om sin heliga hängivenhet för Kristus. Ryktet om
hans fromhet blev stort och liktänkande slöto sig till honom. Ett
dådlöst eremitliv var inte Franciscus’ ideal; människokärleken är
hos honom oändligt verksam. Så fullbordades denna
»Umwerthung aller Werthe», som kristendomen skulle bringa världen. Det
ideal, som Augustinus tecknat och Bernhard utmålat, har blivit en
levande människa, en helt verklig man, som på naken fot vandrar
om på Italiens dammiga vägar, och alla vilja se honom, höra honom
och lyda honom. Adel, storhet och styrka, vad världen vill, vore
det ock i dess högsta strävan, dess värde är slut, det är ingenting
för honom, till och med skönhet och visdom lämnar han å sido.
Också biblisk lärdom och prästerlig makt försvinna för denne
man, i vilken evangeliet levde, och som till det yttersta var kyrkan
lydig. En broder bad honom att få äga en psaltare, men Frans
svarade: »En mänska kan inte lära annat än det hon förut vet.
Får du i dag en psaltare, vill du i morgon ha ett breviarium och
till sist skall du sitta som en annan prelat i din stol och såga:
råäck mig mitt breviarium1» — Återstår blott det enda nödvändiga:
att bliva lik Kristus, att lida hans lidanden och leva hans fattiga
liv.» (Edv. Lehmann, Mystik.)
Det som ger den helige Frans ett särmärke bland de andra
helgonen är att hans outtömliga kärlek sträcker sig även till
naturen. Den är för honom inte ond, inte farlig, ty han känner sig i
släktskap med den, även den år Guds goda verk. Denna panteistiskt
fårgade naturkänsla får sitt mäktigaste uttryck i Solsången, som
Franciscus skall hava diktat mot slutet av sitt liv i en inspirerad
stund. Han lovar Herren för allt vad han skapat, för syster Sol,
som är så skön och strålande, för broder Måne och stjärnorna, för
broder Vatten och broder Eld och moder Jord, »som uppehåller
och när oss och bringar mångfaldig frukt och brokiga blommor
och gräs... Lovad vare du, Herre, för vår broder, den kroppsliga
döden, som ingen mänska kan undgå; ve dem, som dö i dödssynd,
saliga de, som vila i din heliga vilja, ty dem kan den andra döden
inte göra något ondt. Loven och prisen Herren och tjänen Honom
med stor ödmjukhet! Amen.»
Franciscus
1182—1226.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
