Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Medeltiden - Den franska hjältedikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
kirgisiska stammar, har man haft tillfälle att iakttaga den episka sången
under ett tidigt stadium, ånnu under utbildning. De slutsatser, man på
dessa vågar kunnat draga, äro ungefär följande: Varje stam har sina
sagoförtäåljare och sångare, som upprepa den traditionella berättelsen
och åven, i den mån de åro utrustade med konstnärlig begåvning göra
sina tilldiktningar. Recitation ur minnet och improvisation flyta
samman. Det är lika oriktigt att säga, att en skald diktat, som att påstå
att »folket» gjort det; det uttryck, som bäst återger förhållandet, år
gemensamhetsdiktning. Stammens poetiska egendom hålles levande genom
de poetiskt begåvade; det kan fortgå i många generationer, men
stelnandet kan ock komma tidigt. Vid sådan diktning spela fasta vändningar
och fasta episoder en stor roll.
För att nu ett epos skall uppstå ur dessa sångcykler, måste vissa
villkor uppfyllas. Vad stoffet beträffar, som ursprungligen består av
sagor och åventyr, måste det grupperas kring en märklig historisk
håndelse och en märklig hjälte, som årver andras bedrifter. Vad formen
åter angår, så måste, om eposet skall bli ett konstverk, på någon punkt
av utbildningen en stor skald ingripa uti gemensamhetsdiktningen och
giva ämnet sin prågel. (Jämför vad som s. 63 f. säges om Tristansagan 1)
Svårligen kan man draga några nårmare slutsatser om formen hos
de sånger och sagor, som tjänat som material för hjåältedikterna. Vad
krönikorna förtälja om det, som sjöngs bland folket, lämnar föga eller
ingen ledning, men man har pekat på enstaka bevarade gamla fragment,
såsom Hildebrandssången, och på vissa av Eddadikterna, och trott sig
dårav kunna sluta till existensen av balladartade sånger i äldre tid.
Dårvid år dock att märka, att detta material är ganska ringa, och att
den egentliga ballad- och romansdiktningen (den engelskt-skotska, nordiska
och spanska) är av betydligt yngre datum; ej heller går det an att,
såsom tidigare skett, betrakta denna som ett estetiskt underordnat
förstadium till det stora eposet. Däårest dock dylika, i sig poetiskt
avrundade sånger uppgått i större enheter, förutsätter detta i alla fall inte
ett yttre sammanfogande, utan en fullständig omarbetning från den
knappa energiska balladstilen till den breda episka. (Jämför nedan under
Nibelungenlied1)
Vad Frankrike särskilt beträffar, har man betvivlat existensen av
»kantilenor» såsom det närmaste förstadiet för epopéerna. J. Bédier
har nyligen framställt en teori, som blivit skarpt avvisad, men kanske
framhäver en sida, vilken inte förut tillräckligt framhåävts. Han har fäst
uppmäårksamheten på, att en del orter, vilkas lokalsågner böra ha spelat
en betydande roll för de franska hjåältedikterna, varit belågna på vägarna
till det stora vallfartsmålet S:t Jago di Compostella; så Roncevaux, så
Gellone, där Guillaume d’Orange låg begraven. Där låg det i munkarnas
och prästernas intresse att underhålla legenderna. Likaledes åro de spanska
hjåältedikterna knutna till gravar och helgedomar, dår sågner om Cid hållits
levande. Hår ha vi då materialet för denna hjåltediktning, vars upphovs-
Kristi nedstigande till dödsriket. — Allmogen har här som annars visat sig kunna med
märklig minnesgodhet bevara traditionen (en sångare kunde ej mindre än 700 sånger
om bortåt 15,000 verser), men så snart dikterna vandra till andra orter, bli de utsatta
för stora förändringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
