Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Medeltiden - Romans bretons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
honom likgiltiga, blir levande och rik på skiftningar, då han vill
återge intima känslor, det enda som berör honom; han skriver för
sig själv och för dem, som hava samma andliga behov som han»
Om Chrétien också i uppfattningens djup inte når längst, så är
han tidens mest typiske skald: han besitter i hög grad de franska
egenskaperna klokhet, klarhet, smidighet och smak. Man har gett
honom tillnamnet »den franska medeltidens klassiker», och han gör skäl
därför. Han framträdde vid den tidpunkt, då chansons de geste
börjat visa tecken till att deras bästa tid var förbi. Det är en ny
period han inleder, måhända rent av en ny litteratur han skapar.
Han har ej längre något nationellt patos, hans hjältar kämpa inte
för ett bestämdt mål (kristendomens seger över de otrogna), utan
för sin dam och för äran. Ridderligheten står nu i sitt högsta flor
såsom hövisk kultur, och Chrétien ger uttryck åt dess ideal:
chevaleriet, galanteriet och courtoisien. Den provençalska
kärlekstjänsten har blivit riddarens uppgift, men den har fått en keltisk
tillsats av hänsynslös sensualism. Chrétiens romaner blevo en tid
bortåt förebilderna för andra i Frankrike och utomlands, och
inflytandet från dem röjes även där ämnena inte äro bretonska.*
Chrétiens sista, ej avslutade verk Perceval häntyder på
en ny fas av riddareromanens utveckling; för att förstå
denna måste vi taga någon kännedom om Gral-sagan och dess
uppkomst, så vidt forskningen lyckats utreda den.
Själva ordet Gral sätter man i förbindelse med det latinska
gradalis; det var enligt samtida källor ett slags kärl. Den
ursprungliga kärnan i sagan, om vilken sedan alla de andra motiven
i rik mångfald slutit sig, är att en gral — ordet brukas då
apellativt — är ett »önskefat», som efter ägarens vilja dukar upp mat
och dryck. Härtill anknöts — huru detta i detalj tillgick bleve för
vidlyftigt att här följa — nu den populära legenden om Josef av
Arimatia, »den älste kristne riddaren», som biträdt vid Kristi
nedtagande från korset. Den skål, i vilken han uppsamlat blodet,
hade användts även då Kristas instiftade nattvarden, och med den
härskande outtröttliga kombinationslystnaden förklarades nu denna
just vara den underbara Gral, vilken sålunda får religiös betydelse,
Gral-sagan.
2 Filologerna hava tvistat mycket om på vilka vägar de keltiska sagorna kommit
in i den franska litteraturen. Å ena sidan har Gaston Paris påstått att de väsentligen
stamma från England och förts till Frankrike genom — nu mestadels förlorade —
anglonormandiska dikter. Å andra sidan hava tyska forskare förklarat, att romanerna
med rätta kallats bretonska, da motiven npptagits på södra sidan av Kanalen, att de
väsentligen utbildats av de franska skalderna, med vilka de först framträda i
litteraturen, och att följaktligen Chretien är den egentlige skaparen av hela arten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
