Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Medeltiden - Medeltidens drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Adam de la Halles Det ena, Le jeu de la feuillée, skulle vi nårmast
ustaper. kunna kalla en revy. Det börjar med att mäster
Adam sjålv uppträder och förkunnar, att han tröttnat på sin
hustru och ämnar begiva sig till Paris för att studera. Då hans
far inte vill ge honom några pengar till resan, hånas han av en
läkare, som sen drar fram en hel del ting ur den goda stadens
skandalkrönika. Vidare följer ett uppträde med en tiggarmunk,
vilket ger tillfälle till anspelningar på kyrkopolitiken. Så kommer
den »vilde jägaren», Hellequin, och efter honom driva féerna sitt
spel i scener, vilkas poetiska behag ledt tanken hän på liknande i
Shakespeares Midsommarnattsdröm. Sedan ytterligare Fortunas
hjul förevisats, slutar det hela med ett allmänt dryckeslag. — Det
andra stycket, Le jeu de Robin et Marion, är ett sångspel med glad
pastoral prägel. Motivet är gammalt: en riddare slår sina lovar
för Marion, men hon avvisar honom, då hon hellre vill sjunga och
dansa med Robin och hans kamrater. — Så kvicka och gratiösa
mäster Adams båda stycken äro, tyckas de dock inte manat till
efterbildning; de åro alldeles enastående i medeltidens bevarade
litteratur.
Det är först från medeltidens sista skede, då skämtsamma
scener redan talrikt insmugit sig i det allvarliga dramat,
som vi ha en komisk repertoar av betydelse. Den franska, som
jämväl här är den mest framstående, omfattar tvenne arter, sottien,
narrspelet, och farsen. Den förra kan man karakterisera som en
komisk moralitet, då allegoriska personer där äro vanliga. Som de
unga prästerna och skrivarna parodierade gudstjänsten och
rättsförhandlingarna, så travesterade man i narrspelet samhällsordningen,
och den politiska satiren var därför här hemmastadd. I ett stycke,
Le monde, l’abus et les sots, framkallar Missbrukets regering en
mängd narrar, representanter för skilda stånd eller laster, men detta
narrsamhälle faller sönder och Världen återtar väldet. I andra är
satiren riktad mot bestämda personer och tidsförhållanden.
Farsen, egentligen en »fyllning», ett mellanspel till det
allvarliga dramat, har mer intresse. Ungefär halvtannat
hundratal stycken av detta slag från tiden 1440—1560 hava kommit
till oss; men denna ansenliga samling utgör blott de tillfälligt
bevarade resterna av en mycket rikare litteratur, vars begynnelser
lågo åtskilligt längre tillbaka (redan från 1270 finnes ett enstaka
exempel), och som blev oerhört populär; farsen spelades både i
gillen och i privata lag av allehanda glada anledningar. I själva
verket tog farsen arv efter fabliaun; då den senare försvann, bevarade
Sottie.
Farsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
