Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
foga, att Machiavelli, pessimistisk realist som han år, dock i viss mening
år för mycket optimist, då han tror på möjligheten av en stats storhet
utan idealitet. För renässansen var virtàå duktighet, ej dygd, och
det samhälleliga och moraliska tillståndet yppade vad följden därav
blev. Inom litteraturen visar det sig hos mer borgerligt folk i
t. ex. den berömda självbiografien av den utmärkte bildhuggaren
BENVENUTO CELLINI * (1500—1571), eller i all sin yttersta konsekvens
hos P1ETRO ARETINO (1492—1556), en fint bildad man och en
egoistisk njutningsmänniska, som visste att leva som en patricier på
sin glänsande talang såsom brevskrivare, vad vi skulle kalla en
journalistisk utpressare, alltså en skandalskrivare, som genom sina
smädelser satt sig i sådan respekt, att alla tävlade om att stå väl
med honom, och han med skäl kunde kalla sig »furstarnas
gissel».. Yrket hade sin farligheter: hans kropp var betäckt med
ärr efter dolkstyng.
Likvål kunde denna virtu fattas även mera
idea-Cauiglione- listiskt; BALDASSARE CASTIGLIONE, själv på en gång
soldat, humanist och hovman i Urbino, har i sina
dialoger Il Cortegiano skildrat idealet för en renässansman, typen
av den universellt och harmoniskt anlagde och utbildade mannen,
lika förfaren i vapen och idrott, i praktiska och sällskapliga
färdigheter som bevandrad i vetenskapen, litteraturen och de sköna
konsterna. Detta ideal av den bildade mannen i ordets högsta
mening kunde tiden ej fasthålla, men en hel rad personligheter
kunna dock nämnas de dår kommit detsamma ganska nära,
konstnärer som Lionardo da Vinci, lärda och furstar. Och även bland
tidens kvinnor träffar man representanter för ett liknande ideal
med fin bildning och utvecklad individualitet.
Humanismen är hednisk till later och anda; medan
renässansen är ett jubel över sinnenas fröjd, vill den
befria tanken, och dess anda genomsyrar hela den övre delen av
samhället, kyrkans män så väl som de världsliga. Själva
påvestolen innehades av en följd renässansmän i detta ords skiftande,
såväl goda som dåliga mening: Nicolaus V, Alexander Borgia,
Julius II, Leo X. Och just i deras omgivning träffa vi några av de
främsta humanisterna. Men till definitiv och öppen brytning med
den religiösa traditionen kom det inte; det var folken norr om
Alperna förbehållet att göra allvar av den italienska esteticismen i
religion, moral och vetenskap. Savonarola kunde för en tid rycka
en flock anhängare med sig, men det var blott en episod. En
“ Övers. av E. Lundquist 1906.
Religionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
