Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrivning togs priset även
håri av Filelfo i hans strid
med den påvlige
sekreteraren Poggio, vilken ej heller
skrädde ord; dennes
Facetiae, en samling skabrösa
anekdoter, berättade i det
påvliga kansliet, ge en livlig
föreställning om den mycket
ogenerade ton, som rådde
även bland den helige
faderns närmaste tjänare.
Då och då kunde den
nylatinska diktningen skjuta
enstaka levande skott, och
åtminstone en betydande
skald har den att uppvisa:
GIOVANNI PONTANO (1426—
1503), som levde vid det
neapolitanska hovet, men
han tar ej heller sådana
ämnen och former som de
andra. Han sjunger om sina
egna sorger och fröjder, om
sin husliga lycka men också
om sina erotiska utflykter,
om vad han såg rundt
omkring sig: det yppiga
badlivet i Bajæ och folklivet
kring Neapel; väl begagnar
han sig av mytologien, men
skildringarna äro dock fulla
av friskhet och behag. Men
Pontano är ett undantag.
Humanisterna satte som
sitt mål att på de gamles
språk och med närmaste
anslutning till deras skrifter,
ofta rent av med användning
av deras fraser skapa en så
vidt möjligt med den antika
11.— 1.
Francesco Filelfo.
Efter ett gammalt träsnitt.
Poggio Bracciolini.
Efter Donatellos byst i Domen i Florens.
Original from
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
