Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Holland och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
tåvlade tyskarne med italienarne. Vad som möjligen kunde brista de
förra i fantasi, ersatte de som vanligt genom sin brist på smak
och därav härflytande orädda konsekvens. Rå naturalism i
uppfattningen, som gynnades av det förhärjande krigets gräsligheter och
soldaternas tygellösheter, förenades med en utstuderad sirlighet i
uttrycket. Vi känna från vår egen och andra litteraturer (ej minst
från den danska) denna passion för omskrivningar, som i stället
för ’sol’ såger »den gyllene himlafacklan», i stället för ’hav’
»vågornas saltskum» o. s. v. Till yttermera visso ett litet prov ur tidens
galanta’ lyrik:
Amanda, liebstes kind, du Brustlatz kalter Herzen,
Der Liebe Feuerzeug, Geldschachtel edler Zier,
Der Seufzer Blasebalg, Des Trauerns Löschpapier,
Sandbüchse meiner Pein und Baumöl meiner Schmerzen,
Du Speise meiner Lust, du Flamme meiner Kerzen, o. s. v.
Raderna äro tagna ur en sonett, skriven af den pon tyaka
kanske argast beryktade bland denna riktnings anhängare arockstilen.
(stundom kallad »den andra schlesiska skolan», då Opitz
räknades såsom den första), nämligen CHR. HOFMANNSWALDAU (1618
—1679). Han är den galanta lyrikens företrådare i dess
förening av lystenhet, sentimentalitet och tillgjordhet. Den följde
italienska mönster (Guarini och Marini), men än mera de franska
pretiöserna (om vilka mera i nästa avdelning). Även hos dessa voro
kånslorna föga äkta, men deras dikter hade åtminstone sin
botten i en viss yttre verklighet, hos dem fanns salonger och en
galant’ societet; i Tyskland fick också motiv och dekorationer tagas
ur fantasien. — CASPAR VON LOHENSTEIN (1635—1683) åter var snarare
retoriker, författare av dramer och romaner om tyska eller exotiska
hjältar, rika på gräsligheter och moraliska sentenser, samt, vid
tillfälle, patriotiska bravader. — Inom dramat är ANDREAS GRYPHIUS
(1616—1664) ett nytt exempel på att även en stark och sund talang
inte kan åstadkomma något helgjutet, då han inte finner någon
ledning och skolning i sin tid; han var än lärd med Seneca och
Vondel, än folklig med Shakespeare. Romanen följde de mönster,
som voro tidens gängse; jämte herderomanen och den stora
»statsromanen» med kvasihistorisk utstyrsel, heroisk och galant till sin
karaktär, vilken Lohenstein, Ziegler (Die Asiatische Banise) och
andra odlade, finna vi en mera realistisk och satirisk
sedeskildring, som mer eller mindre ansluter sig till pikaresk-romanen.
Till denna art hör det så godt som enda tyska skönlitterära verk
19 —I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
