Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Fransk klassicism och pretiositet (1600-1660)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
bekänner den för sin gemål, och då denne av gråmelse dör, går
hon i kloster. — Denna novell om en ideal och försakande kärlek
mellan två unga nobla människor är så fint och älskvärdt berättad,
att man sagt om dess författarinna, att hon »förenat Corneilles
sedliga höghet med Racines lidelse». Att den i motsats till m:me
de Lafayettes andra större böcker läses än i dag, beror nog också
på att hon här vetat undgå vidlyftigheter; begränsningen har gjort
mästerverket. Utgivet midt under klassicismens triumf pekar det
fram emot den kommande tidens sentimentala roman.
Bredvid denna idealistiska roman, som återgav
de högsta kretsarna sådana som dess finast bildade
och ädlast tänkande medlemmar ville se dem — verkligheten finner
man i de talrika memoarerna och samlingarna av
skvalleranekdoter — bredvid denna fanns det ock en komisk och realistisk
berättelse, som kan betraktas som parodi på den uppstyltade
högheten och noblessen i den förra, men som har sin grund i det
gamla esprit gaulois hos Rabelais och andra. En ättling av dessa
vid sekelskiftet var en högst världslig kanonikus vid namn
MarnHu-RIN RÉéGNIER (1537—1613), som visserligen inte skrivit några
romaner, men som i sina satirer på alexandriner givit skarpt iakttagna
sedebilder. Han är en föregångare till Boileau utan dennes elegans,
grov och saftig; berömd är särskilt hans typ av den gamla
hycklerskan Macette, en kvinnlig Tartuffe.
Den främste författaren inom den komiska romanen* Scarron
z 1610—60.
är PAUL SCARRON. En svår reumatism, varav han från
sitt tjugusjunde år led, och som gjorde honom till en vanskaplig
krympling, förmådde inte beröva honom det goda lynne, genom
vilket han blev den litterära societetens gunstling.** Hans
kvicka skämt med pretiösernas svagheter avhöllo dem inte från
att omhulda honom, och måhända skulle man våga påstå, att
Scarrons spiritualitet också är pretiös ehuru på ett annat plan.
Han är den främste företrädaren för den burleska stilen, som rör
sig med överdrifter den också, fastän åt det drastiska och komiska
hållet, och som redan i Italien uppträder samman med
pretiositeten. Scarrons förnämsta verk var le roman comique (1651), i vilken
han berättade ett kringresande teatersällskaps pittoreska tillvaro.
(Blanches bekanta lustspel stammar härifrån.) Det är en sorts
Komisk litteratur.
* Den genom Rostands drama nu så populär blivne CYRANO.DE BERGERAC
(1619—655) författade Histoires comiques om staterna i solen och månen, vilka dock
knappast kunna räknas till romanen; de äro högst fantastiska, burleska satirer i
Rabelais’ art och anda.
oe Scarrons maka var den sedan så berömda m:me de Maintenon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
