Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Fransk klassicism och pretiositet (1600-1660)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
fört med sig, att hjältinnans (eller hjältens) »förtrogna» blivit en
stående roll.
Cid betecknades som tragikomedi, och var det efter dåtida
fransk mening, fastän något komiskt inte fanns uti den. Man höll
redan på arternas renhet, och den sammanblandning vi finna hos
Calderon eller Shakespeare var fransmånnen vidrig. Stycket slutade
lyckligt — ett skådespel skulle vi kalla det —, men termen avsåg väl
närmast att på förhand antyda och urskulda den romantiska
fläkt, som trots all omarbetning följt med från källan, och som
här blev uttrycket för den franska adelns ungdomliga heroism
och kraft.
Cids framgång var stor, men avundsmän och förståsigpåare
höjde en häftig kritik, vilken i somligt träffade svaga punkter, i
annat var småaktig och dogmatisk. Den häftiga striden om Cid,
en viktig episod i den franska litteraturens historia, som avslöts
med ett försiktigt medlande yttrande av akademien, vittnade på sitt
sått om att något nytt och betydande framträdt och fäste
uppmärksamheten på dess författare. Corneille lät publiken vänta ett
par år innan han fullföljde sin framgång med Horace, behandlande
den gamla anekdoten om striden mellan Horatierna och Curiatierna,
ett verk som är mer typiskt för den klassiska tragedien än Cid.
Patriotismen eller statskänslan hos romarna fann en ypperlig tolk i
Corneille, och genom tilldiktade kärleks förbindelser framhävde han
ånyo konflikten mellan plikt och känsla, mellan romersk dygd och
mänsklig, naturlig ömhet. — Eltter ytterligare ett romerskt stycke,
Cinna ou la Clémence d’Auguste, kom så sex år efter Cid
martyrdramat Polyeucte, åven det förlagt till antiken, men i den trosvisse,
att inte säga fanatiske hjälten firande kristendomens seger över
världen. Det är ett uttryck för 1600-talets religiösa övertygelse och
har haft att uthärda kritik just på denna grund (bl. a. av Lessing),
men allt sedan Chateaubriand bekände sin hänförelse för detsamma,
har dess anseende stigit, och det räknas nu till Corneilles största.
Måhända är det dock mindre teckningen av Polyeucte man
beundrar, då han i sin av ingen tvekan skuggade strävan efter
martyrkronan blir mer än mänsklig, blir ett helgon eller en personifierad
princip, än hans ädla maka Pauline, som försakande sitt hjärtas
val ingått det giftermål hennes fader önskade. Pauline låter sedan
intet återhålla sig från att fylla sin plikt mot Polyeucte, vars
hånförelse fyller henne med vördnad.
Efter dessa följde en lång rad dramer med ämnen från den
antika historien, så när som ett par från Spanien (komedien Le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
