Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Klassicismens seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
ingår en gång varje år, och varifrån han utgår som den störste
näst efter Honom, som ingen möter. — Denna enhet, denna den
Eviges allmakt, långt ifrån att förstöra dramat, att inskränka det
till en ståndig hymn, blir själva den dramatiska drivkraften; svåvande
över alla, uppenbarar den sig i alla, fördelas och brytes i dem allt
efter deras karaktärer... Alla dessa personer handla och röras på
samma gång efter sin mänskliga individualitet och efter den
gudomliga fläkten: överstepråsten ensam år som Guds lugna, höga,
oföräånderliga stämma». (S:te Beuve, Port Royal.)
Den religiösa ingivelsen, den historiska uppfattningen, den
grekiska hållningen förena sig med mästarens fullåndade säkerhet
att göra Athalie, klassicismens sista stora skapelse, till ett av dess
yppersta och djupaste konstverk.* — Blott vid en repetition utan
kostymer i S:t Cyr blev det uppfört under Racines livstid; åskådarne
tyckas ej ha förstått verkets storhet, men Boileau erkände den
fullt, ett så mycket vackrare drag, som han ju förut teoretiskt
förkastat alla kristna ämnen. Då dramat sedan kom upp på scenen,
tvang det snart publiken till beundran, och numera se många däri
Racines största verk. Man måste beklaga, att detta »ultima
maniera», denna sista stil, som lovade så mycket, inte födde något
nytt dramatiskt mästerverk. Efter Athalie diktade Racine endast
några bibliska hymner, Cantiques spirituels, jämte körerna väl det
högsta lyriken nått under klassicismens tid.
Till den lilla, förtroliga krets, som bildades av Boileau,
Racine och ett par deras vänner på 1660-talet, hörde också
JEAN DE LA FONTAINE, den äldste av dem alla, men den
minst stadgade. Han har blivit berömd genom sina fabler, och en
fabelförfattare tänker man sig gärna som en i grunden mycket
allvarlig och oändligt förnuftig gammal herre, som välvilligt
nedlåter sig att inprånta moral hos barn genom nätta historier om
räven och tranan eller oxen och paddan o. s. v. Men La Fontaine
älskade inte barn och var ingen vis åldring, utan en ungdomlig
bohémien, en älskvärd slarv, som satte sitt oberoende, sin trevnad
och sina nöjen främst. Hans far skaffade honom syssla och hustru,
men han lät båda sköta sig själva, och då han hunnen nära
fyrtitalet på allvar slog sig ned i Paris och lät ett par förnäma damer
taga hand om sig, skedde det blott med förbehåll att han
fortfarande fick ha sin fulla frihet. Om hans distraktioner och hans
slarv gingo många historier, men dessa svagheter hindrade honom
ej att vara en lika förträfflig iakttagare som samvetsgrann konstnär.
La Fontaine
1621—96.
* Ett annat drag, som förtjänar anmärkas, är att Racine gett själva scenen, templets
förhall, vida mer konkret karaktär än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
