Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Den engelska klassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
för företaget. I företalet till ett av dessa stycken, The lying lover
(en bearbetning av Corneilles Menteur), säger han, att den engelska
teatern varit en skam för folket, men bör kunna bli ett nöje för
bildade kristna. »Hjälten i detta stycke år bedräglig, dricker,
duellerar, men vaknar i femte akten ur sina utsvävningar till ånger
och samvetskval... Den ångest, som bemäktigar sig honom, den
sorg, som gror upp ur hans lättsinne, bryter måhända mot reglerna
för lustspelet, men är desto mer enlig med sedlighetens regler.»
— Hos publiken fann denna nya art vid sitt framträdande (1703)
ej mycket bifall, den bröt för starkt mot vad man var van att se
på scenen, men med tiden ändrades åsikterna. Det rörande
lustspelet blev längre fram rent av moderiktningen, ty en ny generation
hade växt upp, som fann sin förnöjelse uti att gjuta tårar över
dygdens prövningar och vildhjärnors bättring.
Ur denna genre framsköt åter ett nytt skott, det borgerliga
skådespelet. Enstaka stycken, som göra skäl för denna titel, kan
man visserligen finna tidigare, men med rätta kan man dock datera
artens uppkomst från GEoRGE LILLO, en juvelerare i London, som
visserligen inte skrev av litteråra, utan moraliska bevekelsegrunder.
Hans stycke George Barnwell skildrar huru en ung köpman råkar
i en kurtisans nät, och av henne drives först till stöld och sen till
mord på en morbror, som han skall ärva. Brotten upptäckas och
till sist får man bevittna förberedelserna till de brottsligas
avrättning. Ehuru ytterst svagt såsom litterärt alster hade stycket genast
(1731) stor framgång, och andra liknande följde sedan, somliga
kanske bättre. Detta dramatiska uppslag förmådde engelsmånnen
emellertid inte utarbeta; det blev fransmän och tyskar som togo
hand därom. Det engelska dramats livskraft var tömd. Tiden
var ju inte lämplig för den höga stilen, men märkligt blir det, att
en nation, som räknar världens främste dramatiker som sin, kunnat
så fullständigt intill senaste tid lida brist på talanger inom denna
art. Den främsta orsaken ligger väl uti den puritanska andan, som
alltmera blev den härskande.* Det hade lyckats att försona den
med litteraturen, men inte med teatern, och därför begav det sig,
att då det nu åter kom en period av människoskildring i stora
mått, så blev dess form inte dramat, utan romanen.
Framom Steele och Addison i genialisk kraft stod swift
JONATHAN SwiIFT. Han var en fattig irländare, som under 1667—1746.
9 En medverkande orsak låg uti det parlamentsbeslut 1737, genom vilket teatern
sattes under censur som ett straff för de politiska revyer, i vilka framför andra Fielding
farit illa med de styrande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
