Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Frankrike: Voltaires period
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
oanståndigheter med Dorat, Parny och vad allt dessa rococo-poeter
hette. Han skrev den enda klassiska hjältedikt, som över huvud
var läsbar — Henriaden — men underhöll dem, som mer än
patriotismen och filosofien älskade hånet och grinet, med La Pucelle,
en lång grov smädedikt om Orléanska jungfrun. Han författade
lärodikter och tillfällighetsskämt, tragedier och komedier,
romaner och noveller, historiska och filosofiska verk av stort
omfång såvål som otaliga broschyrer i dagens frågor och förde
därtill en ytterst vidsträckt korrespondens, som ej är utan
litterära anspråk.
Förklaringen till denna oerhörda produktion med sin skenbara
mångsidighet och sin enhetliga karaktär är, att Voltaire i grunden
intet annat var än publicist, men visserligen en publicist i stor
stil. Han måste alltid känna sig i têten av den intellektuella
rörelsen. Han var en stridsman för tidens idéer, och vad
han än hade för händer, glömde han aldrig att begagna
varje tillfälle att hos läsaren inprånta dessa. Ett epos eller
en tragedi med deras traditionella former genomsyras av Voltaire
med de modärnaste idéerna och får därav sin betydelse, blir inlägg
i diskussionen om aktuella frågor.
Originell tänkare var Voltaire inte — om ej såsom historiker,
varom ovan — men om journalistens uppgift, såsom en av nutidens
främste, Stead, formulerat den, består i att »tappa fackmannens
hjärna» och bjuda allmänheten innehållet i lätt smältbar form, så
har ingen större journalist funnits än Voltaire. Han hade en
utomordentlig förmåga att förenkla spörsmålen och klart framlägga,
kanske inte just den djupaste innebörden men vad det nu närmast
gällde. Oförtrutet strävade han att sprida filosofernas och
vetenskapsmännens läror, och att ur dem draga ut de slutsatser, som
kunde tjäna hans syften, ty opartisk var han förvisso inte. Han
ville utbreda humana och toleranta tänkesätt, vad han som
fransman och upplysningsman mest hatade var dumheten, och
mest upprörd blev han, då han mötte den på det område, där den
syntes honom mest hemmastadd, på det religiösa. Kristendomen
eller den positiva religionen över huvud var fienden, som skulle
tillintetgöras: »écrasez l’infame» var den lösen han åter och
åter slungade ut, i avhandlingar, berättelser, dikter, broschyrer
och brev.
Och dock var Voltaire ingalunda en revolutionär, inte ens i
religionen. Hans ståndpunkt — låt vara att den något skiftar —
år i det hela deismens; han tror på en Gud och fasthåller religio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
