Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Nya strömningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
bakslag, och som man förut odlat sitt förstånd, odlade man nu sin
känsla; i hjärtat satte man nu människans värde. Dess »ömma
rörelser» uppskattades högre än allt annat. Den individualism, som
nu vågade sig fram, var av helt annan art än den egoism, som
förkunnats av encyklopedismens moralister, visserligen inte såsom ett
bud, utan såsom ett faktum, vilket man kunde beklaga, men måste
konstatera. Gentemot dem hänvisade de skotska moralfllosoferna
(man märke de nationella motsatserna) på de altruistiska böjelserna
hos människan; de byggde på sympatien, uti vilken känslan bryter
igenom förståndets slutledning om de egna fördelarna. I motsats
till renässansens egoistiska lidelse och styrka finns hos denna
mänskovänliga individualism en vekhet, som visserligen också, då den såras,
kan bli upprorisk, men som hellre elegiskt klagar. Den
sentimentala litteraturen lockade både män och kvinnor att uppöva sina
tårekörtlar till utlösning av stämningen, och långt ned på
1800-talet strömmade tårefloderna under innerlig tillfredsställelse. Tåren,
såger Levertin, blev symbolen för mänsklighetens allmänna
syskonskap, och så mottog upplysningens kosmopolitism sitt dop av
sentimentaliteten.
Det låg en stor fara i den medvetna känslokulten på det
världsliga området lika väl som på det religiösa, och man behöver inte
långe söka efter exempel på individer, som fallit för den.
Självbespeglingen blev en ny egoism; hade den encyklopedistiska moralen
blott lämnat en dygd kvar, välgörenheten, så kunde
sentimentaliteten åtnöja sig med en tår för »uslingen». I hänryckningen över
sin egen utomordentligt ädla medkänsla kunde man glömma att
göra något för den nödställde. Moralen blev alltigenom slapp; det
goda hjärtat ursäktade alla än så betänkliga snedsprång hos andra
och främst hos sig själv. Hade upplysningen trott på förnuftet, så
trodde man nu än fastare på känslans eller den ursprungliga
mänskliga naturens godhet och kraft, om den blott fick vara i fred. Det
irrationella dök upp igen och i dess tarvligaste former: guldmakeri,
andeskåderi och slikt, som upplysningen trodde sig för alltid ha
fördrivit. Själva dessa ordenssällskap, som grundats för att sprida
filosofiska tänkesätt i populär form och för att tjäna humanitåra
syften, just de blevo tillhåll för den billigaste mystik.
Hjärtats rätt — detta slagord synes ju främst gälla kärleken,
förhållandet mellan man och kvinna. En hel rad främst franska
författare med Rousseau som medelpunkt drevo lidelsefullt denna
tes och funno genklang i de nordiska lånderna; subjektivismen angrep
den hävdvunna uppfattningen av äktenskapet som en moralisk sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
