Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Frankrike: Rousseaus period
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
många håll sina egna nya vägar, och han framställde sina idéer
med en vältalighet och en värme, som övertygade. Trots överdrifter
och sofismer har därför Émile. »uppfostrans naturevangelium» som
Goethe kallade boken, blivit grundvalen för alla modårna
uppfostringssystem.
Émile upptog Rousseaus religiösa åsikter i form av en
protestantisk andligs bekännelse (Profession de foi du vicaire savoyard).
Den var riktad på en gång mot materialismen och mot kyrkligheten,
därutinnan således ense med deismen — den gillades också av
Voltaire — men sammanföll inte med denna, ty för Rousseau var
den subjektiva känslan religionens djupaste rot. Han hade studerat
filosofien, men, såger han, därav lärt »att begränsa mina forskningar
till vad som omedelbart angick mig, att vila mig i en djup
okunnighet om allt annat... Jag tog en annan ledare och sade till mig
själv: låtom oss rådfråga det inre ljuset, det skall föra mig mindre
vilse än filosoferna gjort, i varje fall skall min villfarelse bli min
egen, och jag skall bli mindre uppriven, om jag följer mina egna
illusioner, än om jag lämnar mig åt deras lögner.»
Rousseau övergick vid ett besök i Genève 1754 till protestantismen
och emottog nattvarden; detta var för honom inte som för Voltaire
en komedi, ty om han också inte trodde mera på kyrkoläran, så
värderade han den gemensamma uppbyggelsen och hyste vördnad
för all äkta religiositet i vad form den än framträdde.
Med utgivningen av Émile begynner Rousseaus lidandes
historia; parlamentet i Paris tog denna bok till
förevändning att ådagalägga sitt nit för religionen, dömde den
att brännas och förklarade dess författare skyldig träda i häkte.
Rousseau hade på förhand fått en vink om vad som förestod och
begav sig därför till Schweiz; genom Frankrike reste han utan
någon förklädnad helt öppet och utan att antastas — det är ett
typiskt fall för den humanitet, varmed förföljelsen mot de litterärt
ansedda kättarne bedrevs. I sitt fosterland åtnjöt Rousseau mindre
hänsyn och blev slutligen landsförvist; ett par år levde han så i
England, irrade dårpå omkring i Frankrike och slog sig till sist
ned i Paris 1770. Under dessa olyckans år steg Rousseaus
misstånksamhet till ren förföljelsemani; han trodde sig vara offer för
en stor komplott av encyklopedisterna, vilkas ärenden t. o. m.
premiåärministern Choiseul gick. Han fann nog ofta uppriktiga
vänner, som förbarmade sig över honom, men ingen varaktig stad
och ingen ro. Efter återkomsten till Paris blev han lugnare, och
de sista åren förflöto under en ljusare sinnesstämning; han för-
Rousseans
sista år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
