Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
ligen — 1799 flyttade Schiller över till Weimar — utbytte de
tankar om litterära och personliga ting. Alldeles jämbördigt blev väl
inte förhållandet; Schiller kände sig nog som den underordnade,
han framlade sina planer för Goethe och fick flera gånger av
honom lyckliga anvisningar, medan denne inte förrådde sina, förrän
de voro utarbetade. Men också Goethe mottog mycket; han
bekände, att Schiller »åter gjort honom till diktare», och att han
blivit van vid att denne utlade hans drömmar för honom.
Ännu en stor estetisk avhandling skrev Schiller: »Über naive
und sentimentalische Dichtung». Den framgick ur hans behov
att klargöra och hävda sin ställning såsom skald gentemot antiken,
men på samma gång också gentemot Goethe. — Enligt sin vana
uppställde Schiller här en följd av antiteser: naiv och
sentimentalisk, objektiv och subjektiv, antik och modärn, realism och idealism,
genom vilka han fastslog en hel rad begrepp och termer — en stor
vinst för estetiken. Man må blott inte, såsom ofta skett, tro att
innebörden i alla dessa motsatser är densamma. Grekerna voro naiva,
heter det: »de kände naturligt, vi det naturliga», men som naiva
skalder, vilka helt uppgå i sitt subjekt, räknar Schiller ej blott
Homeros utan även Shakespeare och Goethe. Emot dessa stå de
sentimentaliska — även antiken hade sådana — som själva träda
fram, äro subjektiva; dessa kunna inte som de förra helt fylla sin
uppgift, utan blott närma sig målet, men det är därför att detta
för dem är oändligt. *
. Då Schiller från de filosofiska studierna åter vände
Schiller sig till diktningen, uppstod helt naturligt fråmst en del
tankelyrik, i vilken hans ideella trängtan funnit sitt rätta
uttryck. Gång på gång inskärpte han sin lära: fly ur livets
splittring in i hjärtats stilla kammare, blott där, blott i sången blommar
det sköna. Märkligast är Das Ideal und das Leben, i åtta strofer,
parvis sammanhållna genom inledande »Wenn» och »Aber»,
uppställer skalden antitetiskt kamp och frid, sanning och skönhet, lag
och frihet, lidande och glädje; de sammanfattas till sist i en
symbol: Herkules, som efter hårda strider upptages i Olympen, uti
idealens rike. — Det är ytterst karaktäristiskt för Schiller, att
idealiteten alltid har två moment: kampen och harmonien; just i denna
antites innefattas hans livssyn. **
* Måhända kan man säga att Schiller i den sentimentaliska typen skildrat det
senare 1700 talets diktare, mot vilken då Goethe står icke som den antike, utan
som den i trängre mening moderne skalden.
00 Uti Das Lied von der Glocke har lärodikten fått ett mera borgerligt innehåll
och en mera konkret form. Till gjutningen av klockan anknytes skildringar av och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
