Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
liv. Födda omedelbart ur detta grodde motiven till dikterna. Då
man nu uti Goethes brev och anteckningar, vilka alla han med
nästan pedantisk omsorg förde och ordnade, har ett enastående
material, så ligger lockelsen nära att använda dem som källor för
hans inre historia. Men därvid måste man väl ihågkomma att de
just genom den konstnärliga gestaltningen, genom sin inre form’
renades från det tillfälliga och det individuella och sålunda fingo
den typiskhet, den allmängiltighet, som utmärker dem.* Utan
bestämda uppgifter lyckas man dock inte datera dem. Han kunde
i sin ungdom uti lidelsefullt uppror sjunga för sig själv »Halbunsinn»,
varmed betecknade, att dessa omedelbara utbrott inte voro färdiga
dikter, utan ett kaos, varur en kosmos i gynnsamt fall bildade sig.
Då det en gång var tal om definitioner av poesi, utbrast Goethe:
»Vad är där att definieral Levande känsla av tillståndet och
förmåga att uttrycka det gör poeten.» Så enkel är konsten — och så
svår. Goethe förenar förmågan att åskådliggöra och att ge stämning
med några få drag. Studierna av naturen och av den bildande
konsten komma honom till godo. Med förunderlig säkerhet vet
han att välja ut de prägnanta momenten, som tillsammans skänka
helhetsståämning. »Über allen Gipfeln» är ett rent underverk: blott
en uppräkning av några fakta, tyckes det, och vilken innebörd!
Likaså Gretchens: »Meine Ruh’ ist hin.» Det är uti dylika små
dikter, vilka uti sin rena saklighet rymma en oändlig själfullhet,
som Goethes egenart starkast framträder, helst når i dem, som
i den förstnämnda, hans ande uppenbarar sig stilla, hög och klar.
För den, som ingående studerar Faust** upprullas hela
Goethes historia ånyo; detta idédrama var i egentligaste
mening hans livsverk. I sextio år följde det honom och blev till
en spegel av de olika skedena i hans utveckling.
Sagan om den store trollkarlen doktor Faust är väsentligen
en skapelse av den tyska reformationstiden. Mer än en svindlare
tycks då ha gjort sig beryktad under detta namn; folkets fantasi
började sysselsätta sig med dessa herrar, som sammansmäåäålte till
en gestalt, och till denna anknötos flera, delvis mycket gamla sägner
om män, som ingått förbund med djävulen och i kraft därav
utfört otroliga konststycken. En viss J. Spiess samlade de
kringlöpande berättelserna till en folkbok, som trycktes 1587 och genast
Faust.
9 Goethe säger nog också, att »uppfattningen och framställningen av det särskilda
är konstens egentliga liv», men som av sammanhanget framgår, avsåg han därmed just
grodden.
“* Del I övers. av J. Andersson 1853 och av Viktor Rydberg 1876, del II av
H. M. Melin 1873.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
