Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den romantiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
här helt förenade. Det sköna och det naturliga står i full harmoni,
under det att i den moderna litteraturen de ha var sitt rike
I djupare och renare toner klingar längtan till
den hellenska världen hos en samtida författare.
Hölderlin är uppfylld av entusiasm.
Frihetsträngtan och skönhetslängtan blir för honom
religion, vänskap och kärlek blir tillbedjan. Hans ideal var i Hellas,
och hjälten i hans roman, Hyperion, fråssar i dess skönhet. Han
vandrar på Athens ruiner, möter Diotima och tillber henne från
första ögonblicket. Hon är idealet, »det fullkomliga, som vi
förlägga till nejder bortom stjärnorna». Hon inger honom nytt mod,
han vill återuppföra det fallna skönhetsriket, och störtar sig i
grekernas frihetskamp. Ack, att vilja förlägga Elysium mitt i ett
rövarband, är fåfängt. Förkrossad lämnar han den. Diotima dör
(kan idealet lefva?), han blir eremit för att saligt glömma sig själf
och vända åter till alltet i naturen». Detta är äkta tyskt svärmeri,
romantik i hellensk dräkt.
Friedrich Hölderlin
f. 1770;
sinnessjuk 1802;
d. 1843.
Emellertid lärde sig Fr. Schlegel av Schiller, att den
moderna litteraturen hade sitt berättigande som
sentimental» i motsats till forntidens »naiva» litteratur
och genast gick han längre än Schiller. Forntidens bildning var
naturlig, sammanhängande, nutidens konstgjord, specialiserad.
Därför var forntidens litteratur allmänmänskligt skön, nutidens söker
efter det speciella, det intressanta. Forntidens tragedi slutade
harmoniskt, den moderna tragedien - t. ex. Shakespeares Hamlet -
med ett maximum av förtvivlan», upprivande. Det är som om
Fr. Schlegel här förutsåge den stämning som det moderna dramat
sedan frambringar hos Victor Hugo och Ibsen. En ny filosofi hade
blixtlikt uppenbarat sig för honom, Fichtes radikala subjektivism.
För Fichte var jaget allt. Min värld är mitt verk.
produkt af min föreställning. Och i den blir jag
medveten om mig själf - det är återigen mitt verk, mot
mitt jag sätter jag mitt icke-jag. Fullgiltig harmoni får denna
världsbild genom en ny handling av min föreställning, när jag fullt
förstår förhållandet mellan mitt självmedvetandes jag och alla mina
andra föreställningar. Och detta jag, som fullt förstår sig självt,
är också urcellen för ett världsideal, det skall realisera sig i frihet
i sin handling, och sålunda utav sig självt skapa »det evigt varande,
översinnliga, det godas rike». Väl kunde Schiller i sitt epigram om
Fichtes fllosofi säga att »världsalltet stiger upp i mig som en
Fr. Schlegel
och Schiller.
Fr. Schlegel
och Fichte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
