Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Emigrantlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
hans René (1805) lika odödlig i människoskildringens historia som
Goethes Werther. Han döpte dess väsen med det uttryck, som
träffar dess grundackord: »den obestämda lidelsen» (le vague des
passions). Det är det stora, ensamma jaget, vars tungsinne är
högtidligt, och för vilket världen är tom. Hans lidelse har intet
föremål, hans hjärta är fullt och dock har han intet att fästa det vid,
hans fantasi glöder, men den har intet stoff. Han är sorgsen, men
har ingen olycka att sörja över, därför är hans sorg utan gräns.
Han flackar omkring i världen och han lär därav först och främst
att förstå världens förgänglighet. Allt försvinner, allt glömmes.
Förgäves reser man ärestoder och minnesmärken. Människor, som
vila sig vid deras fot, veta icke vilka de föreställa. » Vad ha de
blivit, de personer som åstadkommo så mycket larm i världen?
Tiden har tagit ett steg framåt och jordens utseende år förnyat.»
René blir då uppfylld av livsleda, han är trött på allting på
förhand, därför att han känner till allt på förhand, utan att ha prövat
det. Livet är för litet för hans stora längtan, detta är orsaken till
hans tungsinne. Och ensamhetskänslan blir överväldigande hos
honom. Han törstar efter kärlek.
Han störtar sig in i sällskapslivet. Förgäves! Han måste pruta
av på sina ideal, lägga band på de känslor, som fylla hans bröst,
för att kunna passa in i sällskapet. Han blir trött på både
människor och ting i denna sällskapsvärld. Nej, då är det bättre njuta
av sin ensamhet. Han flyttar till
Han flyttar till en förstad, blandar sig okänd
bland mängden i »den stora människoöknen». Här kan han
fantisera om människorna. När han på aftonen ser ljusen brinna
rundtom i fönsterna, tänker han på all den smärta och glädje de
lysa över. Men inte ens som fantasiföremål kunna människorna
intressera honom. Det hela blir outhärdligt, därför att det
återupprepar sig. Ständigt samma scener, samma idéer. Han
drager bort från dem, han vill leva i skogen som eremit. Där vaknar
först helt och hållet hans törst efter kärlek. Han ropar » med hela
mitt begärs styrka på min framtidskärleks ideala föremål. Jag
omfamnade henne i vinden, trodde mig höra henne i älvbruset;
allting var denna drömbild av min fantasi, stjärnorna på himlen,
och själva världsalltets livsprincip. Med denna fylgia kan han
leva här i ensamheten. Naturen har mäktigare bilder än
människovärlden kan skapa. Höststormarna på fälten, de bortdragande
flyttfåglarnas skaror, månskenet genom de framdragande trasiga
skyarna allt detta väcker hans stämning, hans tanke lyftes mot
evigheten och det okända. Han undfår nytt liv. Men med den
―――
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
