Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Emigrantlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
nya starka livskänslan växer också ensamhetskänslan. Den ideala
framtidskärleken duger inte till fylgia mera, den blir en tom tanke.
»Ack, jag var ensam, ensam på jorden. En hemlig mattighet lade
sig över min kropp. Den livsleda, jag känt alltifrån barndomen,
kom igen med förnyad styrka. Snart ägde mitt hjärta intet stoff
för min tanke, och jag kunde märka min tillvaro blott genom
denna djupa känslan av leda.» Längtan tomhet leda, det blir
omkvädet hur han än sökte njuta av livet. Självmordstanken
växer upp i honom, han vill befria sig från livets börda».
Han skriver ett brev till sin syster, hon gissar hans plan
och skyndar till honom. Nu finner han ett besläktat hjärta och jublar.
Men här inträder krisen i berättelsen: systern förlorar sin
hjärtefrid, hon märker att hon älskar sin bror. Förfärad flyr hon
till ett kloster, efterlämnar ett brev; hon vill bli nunna. René förstår
ingenting och reser efter henne. Hon nekar att ta emot honom,
men ber honom vara hennes fadder, då hon skall taga slöjan. Detta
försätter honom i sinnesuppror; han vill göra något ursinnigt
försvinna? Nej, han vill stanna och störa ceremonien. Han vill
stōta dolken i sitt hjärta. Dagen kommer, han släpar sig utpinad
till klostret, kastar sig utom sig på knä i bönestolen, medan hans
hjärta är fullt av trots och motstånd. Och mästerligt är det skildrat
huru hans svävande lidelse» under ceremonien svänger från den
ena känslan till den andra, men ständigt glöder vare sig i trots
eller hängivenhet en kastvind än med stormens styrka, än
drivande hit och dit av de skiftande intryck ceremonierna giva
honom. Systern kommer ut ur nunnornas dörr, följd av hela
skaran. Hennes uttryck är smärtfyllt och högtidligt på samma gång.
Och strax försvinner hans trots. »Jag kände mig bunden av en
allsmäktig hand och i ställe för bespottelse och hot fann jag i mitt
hjärta blott djup tillbedjan och ödmjukhetens suck. Men då han
som fadder skall räcka prästen den sax, som grymt skall avklippa
hennes långa gula lockar, vaknar åter hans raseri; en blick från
systern betvingar honom. Hennes hår faller, nunnedräkten ersätter
de världsliga prydnaderna. Därpå följer dödsceremonien. Hon
lägger sig på marmorbåren; den symboliska svepningen bredes över
henne; prästen och nunnorna stämma upp själamässan. Plötsligt
hör han henne viska: Barmhärtige Gud, låt mig aldrig uppstå
från detta dödsläger och övergjut med din nåd en broder, som
ingen del har i min syndiga lidelse!»
»
› Genom dessa ord från båren blir den fruktansvärda sanningen
til klarhet hos mig; mitt förstånd förvirras; jag kastar mig över
――――
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
