Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den yngre tyska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
räcka varandra handen, skåla och tömma bägaren, sluta leden,
svänga fanorna i det de svåra att gå till döden eller friheten.
Trumpeterna blåsa, soldaterna marschera och ropa hurra! Och hat mot
tyranniet, frigörelse från smälek och en brinnande hämndlust elda
de stora lederna. Brödraskaran står sluten och Gud är med dem.
» Den Gud som låtit järnet gro,
Han ville inga trälar.»
De drömde om Tysklands frihet och enhet. Men då segern
var vunnen, föllo regeringarna tillbaka i de gamla gängorna.
Tyskland blev lika enväldigt styrt och lika splittrat, som det hade varit.
Missnöjet särskilt bland studenterna var stort, några sökte tröst i
sin egen kraft, de prövade klingorna mot varandra i en mängd
studentdueller. Men runt omkring jäste det mellan studenter och
professorer, regeringarna blevo nervösa, igångsatte undersökningar
mot allt »demagogiskt» bråk och kastade de många orostiftarna i
fängelse. Själve Arndt blev invecklad i demagogprocesserna och
avsatt från sitt ämbete som professor i Bonn.
Den förening av romantisk överspändhet och krass realism,
som vi då och då möta hos Kleist, kommer fram på ett olika och
helt igenom uppskruvat sätt hos en annan samtidig dramatiker,
nämligen Werner.
1768-1823.
Det var en av dessa icke sällsynta karaktärer, som
Zakarias Werner ömsevis frossade i sinnliga utsvävningar, ömsevis i
religiös överspändhet och tro på alla möjliga under.
Han blev till slut katolsk präst, och hans fanatiska predikningar
väckte uppseende bland Wienerkongressens lättsinniga aristokrati,
som med djup andakt åhörde mässan för att sedan gå direkt till
en ostronmiddag hos dansösen Fanny Elster. Zak. Werner drager
ned den äldre romantikens idéer och stämningar till krass
påtaglighet. Han är uppfylld av Novalis’ idé att döden är för mer än
livet, men vet tillika att den heliga förruttnelsen är kronan». Han
förhärligar på sitt sätt de människor, som lida och offra sig. Han fyller
nämligen sina skådespel med martyrscener, där man ser människor
bli nypta med glödande tänger, kokta i sjudande tjärgrytor o. s. v.
Med sitt enaktsdrama »Der vierundzwanzigste Februar» (1809)
öppnade han raden av de s. k. »ödestragedierna ». Ödet i den
äldre romantiken hade tett sig som en obestämd, hemlig skräck,
där människan dukar under för det förutbestämda på ett fasansfullt
sätt. Men hos Werner och i hans efterföljares dramer - bland vilka
Müllners »Schuld» (uppförd 1813) är det mest beryktade och Grill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
