Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Engelsk romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
» animal spirits» var Scott en genomkonservativ natur. Men
revolutionsidéerna hade trängt igenom, och plötsligt skulle den engelska
kulturens revolution framstå livs levande inför det förvirrade och
beundrande Europa i en ung mans gestalt, lord Byron.
Han var av gammal adel och vilt blod, trots
och sentimentalitet hade han fått i arv. Hans
far hade övergivit hans mor och bortfört en gift
dam efter att ha förstört sin hustrus hela
förmögenhet, och den mor, som skulle uppfostra
honom, älskade honom »som en tigrinna». Än
fick han eldtången i huvudet, än blev han överöst med
smekningar och kyssar. I hans natur växlade ädelmod och högmod –
ömhet och vildhet. Då han i två eller treårsåldern fick bannor
för att han fått en fläck på sin dräkt, stod den lille pilten med
knutna små nävar, vit av raseri och slet därefter dräkten i bitar
från ovan till nedan. Då han underkastades de smärtsammaste
operationer för sin halta fot, bar han plågorna med överlägset lugn.
En kamrat, den senare premiärministern Peel, skulle som straff
för en förseelse få en mängd slag på sin bara arm. Byron såg på
med tårar i ögonen och bad om att få hälften av de tilltänkta
slagen. Då han vid sin onkels död vid 10 års ålder blev lord, och
i skolan första gången hälsades med lordtiteln, brast han i gråt. I
skolan läste han allting med lidelse, kunde aldrig sina läxor, »läste
i sängen, läste då han åt middag».
Han kom till universitetet i Cambridge, där han blev mästare
i alla de idrotter, som han med sin halta fot kunde deltaga i.
Hans sinnen behövde de våldsammaste retningsmedel. Han sade
en gång, att han erinrade sig icke något, som kittlat hans gom
annat än cayennepeppar. Han var ständigt förälskad och alltid
med sin naturs hela våldsamhet. Han var melankolisk, och för
att bedöva melankolien förde han ett vilt liv. På sitt gods
Newstead höll han med sina vänner dryckesgillen, under vilka en
uppgrävd huvudskalle, infattad i silver, gick runt som dryckesbägare
bräddad med mörkröd burgunder. Han utgav en diktsamling som
han gav den något överlägsna titeln: »Hours of Idleness» (1807). Den
nedgjordes av kritikens hån. Då väcktes stridslusten hos Byron.
Han skrev sina »English Bards and Scotch Reviewers» (1809) där
han som en rasande slog ihjäl alla tidens storheter; det var
fullkomligt massmord. Han var emot allt och alla, emot de härskande
auktoriteterna, emot den nya riktningen. Han satte i stället upp
de gamla, eleganta klassiska poeterna såsom förebilder. Och efter
George Gordon Byron
1788-1824.
Childe Harold 1812 och
1818, Manfred 1817,
Cain 1821, Don Juan
1819-23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
