Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
gällande i Italien. Den från Frankrike stammande tragedien hade
mot slutet av det 18:de århundradet i Italien fått en mäktig
representant i Alfieri, men det 18:de århundradets konstuppfattning
kunde inte stå sig mot den nya tid som stormade in från de
nordligare landen. Ännu levde den sirliga tidens olympiska gudar i
den italienska poesien. Det fordrades en hel litterär revolution för
att få bort dem. Den nya romantiska dyrkan av forntiden och
den nya vidhjärtade romantiska religiositeten trängde in i det land,
där sinnena hade varit delade mellan det adertonde århundradets
torra förnuftsdyrkan och prästhat å ena sidan och förstelnad,
katolsk rättrogenhet den andra. Walter Scotts romaner fängslade
intresset, Byrons personlighet och poesi fick glöden att blossa upp
och stoltheten att gå i höga vågor hos den ungdom, som kände
det främmande oket tynga anden med alla de medel som stodo
till buds: censur på böcker och tidningar, politiska häktningar,
anklagelser för majestätsförbrytelser och straff därför till och med
dödsstraff. Alldeles särskilt drabbades författarna härav. I ett
sällskap av författare sade Manzoni en gång, att han skämdes för
att han var den ende av de närvarande, som icke suttit i fängelse.
Det blev helt naturligt den italienska patriotismen som växte
frodigast under allt detta. Men den tog en romantisk form, den
vände sig mot Italiens forntid.
Den som här blev litteraturens banérförare var Manzoni.
Han uppfostrades i det 18:de århundradets
fritänkeri och frisinnade idéer. Vid tjugu års ålder
kom han till Paris, samma år som slaget vid
Austerlitz stod, och levde där samman med de författare, i vilka
det 18:de århundradets och revolutionens idéer hade sina sista
förkunnare. Men den nya tid, som Chateaubriand och M:me de
Staël hade förespått, gjorde sig gällande hos honom. Han gifte
sig med en protestantisk flicka från Génève, och kort efter
giftermålet övergick hon till katolicismen. Då började han att pinas av
tvivel på sina tvivel, det blev en religiös kris. En dag trädde han
in i S:t Roch-kyrkan, tröttad av tunga tankar. »O, Gud, om du
är till, så uppenbara dig för mig!» bad han. Då han gick ut ur
kyrkan var han troende kristen. Men det 18:de århundradets
tidsanda fortsatte att leva hos honom. Hans kristendom blev icke
någon romantisk fanatism, tvärtom, sällan är det 18:de århundradets
sinne för människolyckans värde och människonaturens adel så
harmoniskt förenad med de kristliga idéerna som i Manzonis
kristendom. Han utgav sina »Heliga hymner» (1815). Men snart
Alessandro Manzoni
――――――
(1785-1873).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
