Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
Manzoni kände väl till vägar och stigar i den trakten och hade
som historiker studerat dokument och krönikor om handel och
smuggleri emellan de båda staterna, vadan han säkert visste vad
slags folk som trafikerade dessa vägar. Och som konstnär hade
han genomlevat hela förhållandet. Det är icke bara Lorenzo själv
som flyr här, händelserna följa med honom, än såsom berättelser
av köpmän som varit ögonvittnen, än i form av lösa rykten. Vi
få höra hur en händelse i Milano tar sig ut i Gorgonzola och andra
byar, hur finurliga köpmän, medan folket sitter vid bägaren i
värdshuset, få de tillfälliga upploppen förvandlade till sammansvärjningar
med en mängd hemliga trådar. Och som avslutning på denna flykt
står den präktiga skildringen av hur Lorenzo i mörkret vandrar
genvägen genom skogen, i fjärran hör han gränsfloden brusa och
detta driver honom framåt tvärs genom taggiga hagtornssnår.
Äntligen når han flodstranden, han klättrar upp i trädet och vilar i
febertankar tills dagen gryr och han blir rodd över floden av en
fiskare som är van att hjälpa över smugglare och liknande individer.
Med samma mästerskap har Manzoni löst de små och de stora
uppgifterna i sin skildring av människor. »De trolovade» är en
bok där ämnet står i fullkomlig harmoni med tendensen.
den lyser Manzonis medlidande med småfolk och hans religiösa
tro och innerlighet, och överallt känner man att den är parad med
varm känsla för mänsklig lycka och ett milt leende över mänskliga
svagheter. Hur löjlig är icke den lättskrämde prästen, som vrider
och vänder sig för att hitta på en orsak att slippa viga paret,
eller den i snedsprång övade prokuratorn, som med stor salvelse
disputerar pro, för att få rätten på den sida han tror har makten,
men då han får veta, att det är tvärtom, disputerar contra med
samma överväldigande säkerhet för att nå samma resultat. Ett
mästerstycke av elegant satir är det samtal, där den grevlige onkeln
gentemot provinsprokuratorn diskret antyder att det vore utmärkt
få munken avlägsnad, som varande den ende, som vill göra
motstånd mot hans unge brorsons brottsliga avsikter, och där den
högvördige prästen lika diskret utfunderar att saken kan ordnas genom
att det ålägges munken att resa bort och hålla fastepredikningar i
en helt annan trakt av Italien. Och karaktärsteckningen stiger på
den avgörande punkten till den mäktigaste höjd, man märker hos
Manzoni att Byron icke har levat förgäves. Från det ögonblick man
beträder den »onämndes» otillgängliga borg, känner man sig i Korsarens
land, och när man ser honom själv stå mörk och hög på gränsen
mellan trots och ånger, känner man att både den ensamma dygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
