Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
förinta henne, en rämna under jorden kan plötsligt uppsluka folken,
så att knappast minnet av dem återstår. Den, som har den rätta
stoltheten, han erkänner sitt usla skröpliga tillstånd, han bär sina
lidanden och lägger ej skulden på människorna, men på henne
som i sanning är den skyldiga naturen som gav liv åt människorna
likt en mor, men som älskade dem som en styvmor, Hon är
vår fiende, och som värn mot henne har människornas samhälle
bildats. Om fruktan för den grymma naturen, som först band
människorna i samhällets länkar, blir dämpad av sanningens ljus,
då skola rättfärdighet och fromhet få andra rötter än den vilda
dårskap varpå man nu bygger sina strävanden att hålla mängden
i tukt.
Leopardi är den första genomförda pessimisten i århundradets
litteratur. Smärtan och ledan ha här kristalliserats till en mörk
och fast världsbild. Många av hans grundtankar återfinnas hos
hans andliga släktning, pessimismens store filosof, Arthur
Schopenhauer. Där finns en viss dubbelhet i hans pessimism. Som
tantänkande ande ser han sanningen i ögonen, livet är tomhet och
smärta, ju ädlare natur, desto djupare lidande. Naturen är likgiltig
och grym. Döden är den enda vilan, och den fyller oss med
fruktan. Men som diktare känner han att illusionen, ungdomens
dårskap är lyckan, den är ett bedrägeri, men den, som har levat i
denna lögn, har ägt lyckan i form av hopp och tro. Leopardi står
här vid vägskälet mellan två vägar, som gå i var sin riktning
inom samtidens franska litteratur. Den ena leder till Mussets
lovsjungande av ungdomsdrömmen, som brister för livets
obarmhärtiga nakna sanning. Milt vemodigt, med en skakning på
huvudet, låter han sin välsignelse klinga över de unga, som tro på
sin kärlek:
» Den vise säger: dårar! och diktaren: I sälla!»
Den andra tankegången, känslan av livets kval för den ädle,
känslan av naturens grymhet, av alltings förgänglighet och alltings
lidande, skulle i Frankrike få sitt mäktiga poetiska uttryck hos
Vigny. Mellan Musset med det öppna skälvande hjärtat och
Vignys avstängda smärtans borg står Leopardi, den puckelryggige
italienska diktaren med de djupa ögonen, mänsklig i sin
försmäktande lyckotörst, manlig i sin hopplöshet, klar i stil, klar i
skildring, klar i tanke; en själ, som fruktan väl kan få att
rysa, men aldrig att vika, en man som har genomlevat lidandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
