Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Naar jeg aabner min Favn, da paa Knæ vil de falde.
Jeg har levet, o Herre! i Magt og i Øde,
Lad mig nu slumre ind mellem Jordens de Døde,»
Övers. av Just. Bing.
Geniets olycksöde det är ämnet i många av hans berättelser
och dikter. Själva naturen, den eviga, är kall gentemot människan,
kall, just för att den är evig. »Jag rullar eder föraktligt förbi,
känner eder ej,» svarar den människan. »Man kallar mig moder
och jag är en grav.
Min vinter tar edra döda som sitt offer, min
vår lägger ej märke till eder tillbedjan. Före eder var jag skön,
efter eder skall jag vandra min väg genom rymden, ensam och
klar.» Detta är Leopardis gamla klagan. Men till skillnad från
Leopardi vänder Vigny på trots sina ögon bort från naturen. Som
Marie Dorvals eldige älskare ropar han till sin » Eva» (1824): » Himlen
är för mig blott den glans, som inhõljer dig i sin azur, berget är
ditt tempel och skogen dess kupol, blott till din vederk vickelse
dofta blomster och sjunga fåglar, och jorden utbreder sin matta
för dina vackra små fötter.» Och som filosof ropar han: »bort
från den kalla och eviga naturen, älska det som är förgängligt.»
―
»Jeg har sagt mine Øjne, som Hun vilde daare,
Skænk andet Eders Blik, skænk andet Eders Taare,
Elsk det, som svinder, det, som ej kommer igen.»
Övers. av Just. Bing.
Älska icke den eviga och starka! Det är den, som är dödens
och lidelsens byte, det är de mänskliga lidandenas majestāt», som
har krav på en kärlek. Det är adelsmannens känsla av sin
hedersplikt att vara de svagas beskyddare, som ligger bakom denna
livsåskådning. Hedern blir Vignys religion, dess lag blir som en ny
livsinstinkt för honom. Men ack, det är ej den ursprungliga
livsinstinkten.
Den ursprungliga livsinstinkten är en ljuv längtan efter lycka
det är denna längtan som fått Vigny att i förtjusande
smånoveller skildra det älskvärda behaget hos Marie Antoinette och
andra revolutionens offer. Det är denna längtan, som drager
mannen till kvinnan, han behöver i livets strid vila sitt huvud
vid en kvinnas bröst, och han längtar efter att få lidandets tårar
bortkyssta från sina ögon. Men kvinnan (= Marie Dorval) utnyttjar
mannen, han är Simson, hon Delila. Hon älskar ej, hon låter sig
älskas. Hon ler och triumferar över, att hon uppväcker så stor
kärlek. Hon strålar vid mannens framgång, hans kärlek ger honom
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
