Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
-
Hernani av vilka de mest betydande äro Marion Delorme»
(1831), »Le roi s’amuse» (Kungen roar sig), (1832) och »Ruy Blas»
(1838) - kom Hugo att ännu ytterligare framhäva denna dubbelhet
hos sina hjältar: Marion Delorme är kurtisanen, men hon är också
kvinnan med den rena, osjälviska kärleken; Triboulet är kungens
narr, som hetsar honom till utsvävningar, men han är även den
ömme fadern; Ruy Blas har blivit minister och Spaniens
styresman, men är även Don Sallusts lakej. Hugo förklarar det hela
mycket lättvindigt. Då Marion älskar för första gången, och
älskar den rena och ädla Didier, förädlar kärleken henne;
Triboulet är vanskapt, Triboulet är sjuk, Triboulet är hovnarr
»tre olyckor som pina honom, sade Hugo själv - han
är en folkets man och hatar kungar och adelsmän, hämnar sig
på dem genom att hetsa dem mot varandra. Ruy Blas är en
svärmare, van vettigt förälskad i – drottningen. Don Sallust
förkläder honom till sin broder, befaller honom att vinna drottningens
kärlek. Han kan ej säga nej, och hans kärlek inspirerar honom
till att bli en stor man. Naturligtvis är denna människoskildring
allt annat än djup, men den motsvarar Hugos idé om det groteska»,
den är ett uttryck för hans känsla av striden mellan det låga och
det ädla hos människan. Och den är på samma gång ett uttryck
för hans ljusa syn på människonaturen. Meningen med denna
dubbelhet är nämligen icke den att säga att det ädla och det dåliga
hos människorna äro lika sanna. Nej, säger Hugo, det sanna är
den älskande kvinnan, den ömme fadern, svärmaren, vars kärlek
hänför honom till storhet. Kurtisanen, den avundsjuke hovnarren,
lakejen äro alla skapade av livets tillfälligheter, livets hårda villkor.
Det sanna diktarögat ser nämligen det sköna och ädla i den uslaste
tillvaro. Sinnet för kampen mellan dessa motsatser och den
dramatiska feberspänning, som följer med dem och som håller
åskådarna andlösa inför hans dramer, tillhör det i hans natur,
som heter Victor, och hans sätt att betrakta människor tillhör
det som heter Marie.
heter Marie. Men det väsentliga i det litterära dåd,
som Hugo fullförde i sina dramer, var ej människoskildringen,
utan dramats frigörande. Från och med Victor Hugo såg man
i Frankrike att det till tragedihjälte ej behövdes någon furste.
Den frie rövaren Hernani, kurtisanen Marion Delorme, lakejen
Ruy Blas, den elake narren Triboulet, alla hade de på djupet
av sin natur det ädla, som gjorde dem värdiga till platsen i
tragediens medelpunkt. Tragedien blev en dikt om människor,
ej om furstar. Hugo säger Levin träffande satte icke den
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
