Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Det gamla och det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
–
»Alltid långsamt framåt, alltid långsamt framåt
på det preussiska framstegets sävliga stråt.»
Ville Hegels filosofi således vara världen, verkligheten, livet, så
förklarade Tysklands andre store filosof Schopenhauer krig mot
själva livets princip.
Viljan var för honom lösningen på världsgåtan.
Vad är världen? Vår föreställning. Varken sann
eller icke sann. Vi förstå den icke utan så till
vida vi kunna knyta den samman i lagenligt följdsammanhang i
rum och i tid, från orsak till verkan, från motiv till handling. Det
» Ding an sich», som ligger utanför detta sammanhang, kunna vi
icke direkt äga kunskap om. Och dock bor denna tillvarons kärna
i oss själva. Vi, som föreställa oss världen, vi äro ej bara
tankeväsen, äro ej ett änglahuvud med vingar och utan kropp». Vi
uppträda i världen med vår kropp, i denna kropp ligger gåtans
lösning; varje dess handling är nämligen en uppenbarelse av vår
vilja. Min kropp och min vilja äro ett. Viljan i mig har ingen
grund, den är det ursprungliga, hela jaget. Och äro vi på det
klara med detta, upptäcka vi också att viljan är världens princip,
den rör sig i djuret, växer i plantan, vänder magneten mot
Nordpolen. Själva tyngdkraften är ett slags vilja. Genom hela naturen
går viljan till liv», allt tränger sig fram för att leva livet i den
högsta möjliga formen. Därför blir livet kamp och trängsel,
brådska och ångest. Denna »viljan till livs driver oss alla, och den får
oss att tycka att livet är gott. Men den är en bedragare.
Erfarenheten lär, att livet är lidanden av alla slag och på alla håll.
Och själva denna vilja till livet är ett kval för oss, ett begär, en
brånad som gör oss olyckliga. Blott när den tillfredsställes, äro vi
lyckliga. Lycka och njutning äro lidandets upphörande - detta
är Leopardis åsikt som här framträder i filosofisk dräkt. Det visar
sig bäst däri, att når begäret ständigt tillfredsställes, gör vanan oss
slöa för njutningen. Men bryt med vanan se, då blir smärtan
så mycket större, just för att vanan blivit fast i denna
tillfredsställelse.
Mängden går slö genom denna olycka, men genierna förstå
dess elände — här är åter en beröringspunkt mellan Schopenhauer
och Leopardi. Ty hos dem utvecklar sig kunskapen till en
självständig makt. Från början är den bara ett medel för › viljan till
livet», ett vapen i livets kamp; man lär att förstå världen för att
desto fortare komma fram i världen. Men ju högre kunskapen når
i utveckling, desto mera blir den en självständig makt; den övar
sin kritik mot själva drivkraften, livsviljan. Den inser, att den intet
-
Arthur Schopenhauer
1788-1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
