Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den engelska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
freys livs olycka, hans hustru, med vilken han är hemligt vigd.
Han vågar ej erkänna detta äktenskap, han hatar det, emedan det
skiljer honom från Nancy Launneter, den flicka han älskar. Nancy
är en ung flicka med en fast vilja och en orubblig rättskänsla.
Godfrey känner att hon är den enda, som kan ge honom en fast
hållpunkt i livet. Plötsligt dör den andra kvinnan utanför vävarens
stuga, och hans ondskefulle och vilde bror, som känner hans
hemlighet, drunknar i stenbrottet, sedan han stulit Silas Marners pengar.
Godfrey är fri. Hans enda hopp, hans enda tanke är Nancy och
för att icke riskera att förlora henne, tōrs han ej tillstå att den
ihjälfrusna är vigd vid honom och att vävarens hittebarn är hans
dotter. Hans äktenskap med Nancy blir lyckligt, men barnlöst och
denna tomhet trycker henne och därigenom honom dubbelt, och
han föreslår ofta att de skola adoptera vävarens hittebarn. Men
Nancys rättskänsla förbjuder henne att taga ett främmande barn
från någon, som håller av det. Godfrey vågar ej tillstå det han
förtegat så länge. Men så till sist, då Eppie blivit vuxen, säger
han sanningen och då ger Nancy honom till svar, att om han hade
sagt det förr, skulle hon ej ha gjort några invändningar. Nu hade
de ju rätt till barnet. Genast spännes vagnen för och de åka till
våvaren. Men då förskjuter Eppie utan tvekan den plötsligt
uppdykande rike fadern, och de måste vända tillbaka till sitt hem, där
det nog finns kärlek dem emellan, men där de ock alla sakna att
ingen ungdom växer upp ibland dem.
I en ädel enkelhet, som för en gångs skull bryter igenom
hennes myckna lärdom, har George Eliot här låtit två huvudriktningar
i hennes genialitet komma till orda. Först och främst intresset för det
inre källsprång i människans själ, som yttre förhållanden kunna
dämma för, men som plötsligt åter väller fram i all sin fullhet.
Och därnäst den avvägda åskådningen av ett moraliskt problem.
Båda dessa tendenser äro synnerligen egendomliga för henne, och
med båda har hon gjort en insats i vårt århundrades litteratur, som
har gått i arv till många. Den ena sidan av henne fortsättes i
Tolstoy och Björnson, den andra utvecklar sig med utmanande
energi i Alexander Dumas d. y:s och Ibsens problemdrama.
I hennes senare romaner »Middlemarch» (1872), »Felix Holt»
(1866), Daniel Deronda (1876) och den historiska romanen
»Romola» (1863), vars handling försiggår i Firenze under renässansen,
har lärdomen brett ut sig. Den psykologiska skarpblicken är lika
säker, men George Eliot finner det icke längre vara nog med att
skildra en händelse, hon måste också ge en resonerande förklaring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
