Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Romantikens slut i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
――――
»
Men en så förståndig natur som Gottfried Keller skulle inte
varit sig själv, om han inte hade lärt sig kompositionen,
byggmästarvisdomen, för sina berättelser. I de noveller som följde - » Die Leute
von Seldwyla» (1856) och »Züricher Novellen » (1878) — vet han att ge sin
grundlighet den rätta platsen. Han går synnerligen gärna in i detaljer,
men dessa upplysa det hela eller antyda vad som skall komma. Züs
Bünzlin, till vilken Die drei gerechten Kammacher» fria, har av
sin förre beundrare, bokbindaregesällen, fått ett kinesiskt tempel,
som han av papp förfärdigat åt henne. Keller beskriver noggrant
hela templet med dess speglar, pelare, klockor och det tomma
klockfodralet. Bokbindaregesällen har hållit på ett helt år med
detta konstfärdiga arbete; under tiden har Züs förädlat hans själ,
och då hon fått konstverket, uppmanar hon honom med sorg i
hjärtat att övervinna sig själv och fatta vandringsstaven. Därigenom
står hon levande för oss, hon lönar den rörande hängivenheten
med vackra talesätt och kör den på porten också med vackra
talesätt. Då de tre kammakarna sedan skola vara med om den
stora tävlingen, ligger Jobst och ser på muren. På ett ställe har
kalken fallit av, det är havet och några sandkorn »de lyckliga
öarna». Väggen är målad i blått, där är en upphöjning som
liknar ett berg men hvad nu? Den finns inte mera, Jobst
förfäras då han ser den en bit därifrån! Den vandrar i väg! Så
upptäcker han, att berget är en vägglus, som han hade målat över.
Men då bergen röra sig, då veta vi att den stora dagen är nära.
På så vis skapar Kellers skildring ständigt åt sig en hel värld i det
lilla, och den är med fin uppfattning placerad på rätt ställe. Hans
fantasi låter ej skildringen gå över sina bräddar som Dickens och
Zola. Keller påminner i sin konst om de gamla tyska målarna,
som måla varje detalj med den yttersta noggrannhet, men tillika
förstå att begränsa det hela, så att harmonien i det mångfaldigt
sammansatta dock är vägd med guldvikt. Genom denna
besinningsfullhet går den frodiga fantasien utmärkt i par med den
borgerliga nykterheten. Han skildring av den lilla värld han har framför
sig får härigenom ett eget slags spänning; det, som skall ske, sker
nog, men Keller har en nästan irriterande förmåga att få något att
rycka in mellan händelserna och deras förutsättningar: vi vänta,
att det skall ske, och så gör han spänningen ändå större för oss,
då det kommer ett halmstrå i vägen, så det inte kan ske ännu.
Det går en stark fläkt av sund manlighet genom Gottfried
Kellers noveller. Grundstämningen är så enkel och osökt som
möjligt: naturen är sund, därför är den sunde alltid naturlig.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
