Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den nya riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
som noga undersöker sanningen av vad man berättar, eller en
lättrogen som tar allting för godt? Och vidare: varifrån får han
sina utsagor? Med vilken part i striden är han i beröring? På
detta sätt blir den historiska källan själva händelsens levande
fortplantning genom levande människor och en fortsättning av striden,
sedan den är avgjord. Granskningen av detta blir historikerns
förberedande arbete. Men historikern måste kombinera, ty den
historiska händelsen sker alltid i sammanhang med
världsutvecklingen. Varje tid och varje person har sitt eget sätt att tänka och
handla, som verkar bestämmande på det som försiggår och även
omformas av händelsen. Därför måste historikern äga den
psykologiska blick, som ser sammanhanget mellan de ledande personerna
och den tid och det folk de tillhöra. Dessa krav på sin vetenskap
har Ranke mästerligt genomfört i sina verk. Hans huvudtanke är
ständigt, att det som bestämmer över världen är maktställningens
växling. Därför drages han till de stora händelserika tiderna
Tyskland under reformationstiden, Frankrike och England under
det 17:de århundradet och hans historia blir först och främst
politisk historia, en skildring av ledande män och ledande kretsar,
en skildring av hur maktens trådar fläta sig med varandra. Överallt
hos Ranke framträder en sanningskärlek, som är karaktäristisk
för all vetenskap i ny tid. Den vill inte stå över livet, den vill
bara se hur livet utvecklar sig och finna enhet i dess mångfaldiga
trådar och i samspel av krafter. Detta är emellertid inte
betecknande särskilt för Ranke; i hela den moderna historieskrivningen
har just denna känsla av att stå inför levande livet blivit ett drag,
som går igen överallt. Överallt märker man, att historikern har
trätt i nära förbindelse med de personers och släkters tankar och
känslor, som han skildrar, och att han först och främst söker
förstå dem i samband med deras egen tid och att få dem till att
stiga fram som levande människor ur den mängd dött stoff, som
han bearbetar. När den franska historieskrivningens mästare, Jules
Michelet, sade att historien var en uppståndelse, så har han berört
det väsentliga i alla samtida historieskrivares strävanden. På samma
gång som historien har blivit mera »objektiv», ha därför
författarpersonligheterna med sina sympatier och antipatier trätt mera i
förgrunden. Historikern dömer inte längre ur en eftersägandets
visdom, utan ur sin levande medkänsla, sin egen själs deltagande
i den kamp han skildrar.
-
Denna riktning framträder på ett glänsande sätt hos de tyska
historikernas andre store mästare, Mommsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
