Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
kom ut, märktes nog förtvivlan och upproret däri, men man såg
också, att vemodets sköna vita blomster hade täckt över ruinen
av det, som störtat samman. Tennyson var i det hänseende en
man, att han först rätt kunde dikta, då han kände sig medveten
och säker.
I denna klara, trygga hållning fanns intet stelt. Tennyson ställer
sig alltid inför den levande verkligheten, han iakttager den i dess
enskildheter, han griper dess flyende känslonyanser i deras växlingar
och fäster dem i sina verser både i deras framglidande och deras
stilla försvinnande. Vid hans beskrivningar känner man alltid att
det hela är sett, genom hans stämningsdikter känner man, att just
sålunda har livets böljeslag brusat genom hjärtat. Men man märker
tillika, att konstnären har utvalt detta och samlat det till en
harmonisk helhet. Föreningen av dessa krafter, förmågan att se,
förmågan att fästa det som flyr och förmågan att komponera det
samman till ett harmoniskt helt gör Tennyson till en av engelska
litteraturens fulländade konstnärer.
Ämnena för Tennysons mest berömda verk äro romantiska
fantasier; Prinsessan» är en drömlek från det land, som är
ingenstādes. Och dock, alladessa gestalter äro levande i sin förtrollande
halvverklighet. Denna lilla kvinnoakademi, där skolvisdomen bor
mellan duvor och rosor, är förtjusande, när de gyllene lockarna
bölja ner över studiedräkten, och allra mest bedårande, når lärdomen
tiger och ögonen bli blanka och tårade vid den stilla vaggande, i
vemod smältande sången om »de dagar, som ej äro mer». Praktfull
är kretsens härskarinna, då hon står glödande av harm framför
den glade, unge bedragaren och med flammande ögon hånfullt
uttalar det » aldrig!» som medlidandet och den sakta vaknande
kärleken sedan skall övervinna, till hälften mot hennes vilja och helt
mot hennes vetande, och de två unga älskande själarna smälta
samman i den första kyssens tjusning.
Det andra berömda verket, »Idylls of the King» (1859-1872), har
betecknande nog hämtat sitt stoff från den sagokrets, där
verkligheten först var övervuxen av keltisk fantasi, och det hela sedan
utstofferat och smyckat efter trubadurernas smak, så att denna
riddardådets och kärlekens lustgård hade blivit den sanna
fullkomlighetens land. Här fann Tennyson det folkslag, som passade
ihop med hans ideal, och hans ståtliga blankvers svepte sig mjuk
kring sagan. Här är allting stilfullt och härligt, men livet är modernt
engelskt liv, och stilens festliga dräkt har icke kunnat dölja, att
dikten om den döende kung Arthur och hans svärd blott är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
