Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Det äldre problemdramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
är för en människa i Frankrike. Under sina ungdomsår fick han
dela sin faders liv. Dumas d. a. behandlade sitt författarskap och
sitt liv med samma slösaktiga lättsinne. Han levererade sina 215
band tack vare medarbetare och utan uppehåll, utan avmattning i
fantasin och utan ringaste anfäktelse av något konstnärligt samvete.
En gång, då sonen gick och plågade sig med avslutandet av sitt
stycke, sade fadern: »Du kan äta frukost hos mig en dag, så skall
jag hitta på en avslutning för dig, medan jag gnager på min
kotlett.» Men sonen betackade sig, han ville tänka ut sin avslutning
själv. På samma vis förde fadern det vildaste liv; men
utsvävningarna försvagade honom varken fysiskt eller moraliskt. Hos
honom fanns varken trötthet eller något blaserat; han var en av
dem, som kunde bli 70 år och do »av ungdom».
Men i stället blev tröttheten och livsledan sonens lott. Han
skildrar förhållandet i sin »Le Père prodigue» (1859). »Du är född
i en tid, då hela Frankrike hade feber, då individen och massan
på alla vis försökte att förslösa sitt övermått av livskraft. Du drevs
mot det bullrande livet av din natur, av nyfikenhet, av
temperament... Men jag liksom nästan alla av min generation - är
från barndomen invigd i detta mondana liv och är född i en
trötthetstid, en övergångsepok, jag har blott fört detta liv av
slapphet, som en efterapning, emedan jag intet annat hade att
göra. I utbyte har sonen av detta vilda liv fått sin skeptiska
kännarblick, han har studerat det låga och usla, han har blivit en
kvinnoföraktare, alltid intresserad och ofta tjusad av den föraktade
kvinnan. »Jag gifter mig inte, säger hans rässonör De Ryons i
» L’ami des Femmes» (1864), »emedan det skulle hindra mina studier
över kvinnorna, dessa tjusande, förskräckliga rovdjur, för vilka
man vanårar sig, ruinerar sig, dödar sig, och som mitt under det
allmänna blodbadet inte göra annat än klä sig, än som ett paraply,
ån som en kupa.» »Ni hatar således kvinnorna?» »Jag tillber
dem, men under det villkor att de icke kunna bita mig på
andra sidan av gallret.»
Med dessa åsikter lämpade han sig för att studera det andra
kejsardōmets brokiga samhälle, där allting glänste, och där
similidiamanterna ej lyste mindre än de äkta. Han upptäckte här »nytt
land» i pariserlivet, och åt detta nya land gav han det gamla
namnet »Le Demi-monde», men han inlade däri en särskild
betydelse; det är ej blott kurtisanernas, det är de osäkra existensernas
värld. De göra intryck av att vara damer av värld; men - stig in
till frukthandlaren i Palais Royal! På disken står en korg med
-
-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
