Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den moderna romanens banbrytare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den moderna romanens banbrytare.
Under naturalismens tidevarv blev romanen i Frankrike och
Ryssland världslitteratur. I bägge länderna har den varit
medveten om sitt kall och sin betydelse för samhället. Både den franska
romanens stormästare, Zola, och den ryska romanens, Tolstoy, sluta
med att bli samhällsreformatorer och med att vilja grundlägga ett
alldeles nytt, socialistiskt färgat framtidssamhälle. Men
betecknande är att Zola härvid lägger vikten dels på rättsförhållandena,
dels på vetenskapens framsteg; frälsningen skall enligt hans åsikt
komma från kemisternas retorter.
Tolstoy däremot lägger den väsentligaste vikten på
sinnesförändringen hos varje enskild människa. Detta står helt säkert i
sammanhang med att den franska naturalismens framträdande drag
år samhällsskildringen, den ryska naturalismens däremot
människoskildringen. Den franska vill skapa sina gestalter efter
vetenskapens lagar och ser i sina människor summan av olika faktorer
släktarv, uppfostran, levnadsförhållanden o. s. v. Sin sanning
bevisa de därigenom, att de bliva logiskt riktigt framställda typer,
som gå fram ur dessa faktorers samverkan och motverkan. Den
ryska romanen däremot bygger först och främst på författarens
psykologiska siarblick, och dess gestalter visa sig som sanna framför
allt genom den djupa uppfattningen i själsskildringen och genom
deras rika mänskliga innehåll.
Gustave Flaubert
-
1821-1880.
Madame Bovary
1857, Salammbô
1862, La Tentation
de Saint Antoine
1874
och
Ivan Turgenjev
1818-1883.
En jägares
anteckningar 1847-51,
Elena 1859, Fäder
och söner 1861,
Obruten mark 1876.
Dessa två riktningars föregångsmän äro
karaktäristiskt olika. Båda äro fulländade konstnärer och
fullkomliga mästare alltifrån sina första verk, och
båda hyste opposition mot sin tids samhälle. Men
deras ställning härvidlag är genast från början olika.
Flaubert lever mitt uppe i sitt samhälle och söker
dels undfly det, dels hålla det på avstånd. Turgenjev
lever i en till hälften ofrivillig landsflykt, och en
stilla hemlängtan gör sig gällande i hans skildringar.
Hos honom tränger sig medlidandet genom satiren,
medan Flaubert beskriver varje detalj i det som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
